Kommunalheraldik i Mämmilä

Mämmilä är en fiktiv finsk kommun, troligen belägen någonstans i Birkaland. Livet i Mämmilä beskrivs i serien med samma namn av Tarmo Koivisto, som tecknade den under åren 1976 - 96, och sporadiskt även senare. Trots sin fiktivitet har kommunen en hel del likheter med den alldeles äkta kommunen, numera staden, Orivesi, Koivistos hemort.

Mämmilä




Orivesi

Serien är älskad och prisbelönt, förvisso för att den på pricken fångar livet i en finsk landsortskommun på sin tid, den kretsar kring smått och stort vardagsliv, glädjer och sorger, kommunalpampar, affärsmännen som vill "utveckla" den sömniga orten, vanligt och mindre vanligt folk, byorginal, affärsidkare, hemmafruar, veteraner, barn, lantbrukare, och tjänstemän. Alla kommer till tals och får sin historia berättad, någon egentlig huvudperson finns inte - ja, själva orten Mämmilä då, kanske.

Alla och envar som vuxit upp och bott i en typisk finsk landskommun eller småstad på 1970- eller 80-talet kan känna igen sig här.

Och kommunen har ett vapen, förstås. Det spelar inte någon framträdande roll, men det finns, och det är ju egentligen det det här ska handla om. Mycket har skrivits om Mämmilä, men jag vågar påstå att det här är den enda gången kommunens heraldiska aspekter tas upp.

Som finsk kommunalheraldik taget är det inte så pjåkigt, med tanke att vi talar om en fiktiv kommun i en serie. Om man skulle ge sig på att blasonera skulle det väl bli något i vägen av:

"I fält styckat i grönt och rött (silver ibland) en memriva med istucken, stolpvis ställd slev, allt av naturlig färg (eller silver, memman svart?)"

Namnet Mämmilä skulle väl på svenska bli Memby, eller Memminge, om man så vill, och memman är ju naturligtvis den finska påskdelikatessen, som förr uppbevarades i rivor gjorda av björknäver.



"Exotic food", Scandinavia and the World

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del V

Sigrid Vasa

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Vasa (hon var ju legitim då föräldrarna vigts) gifte sig år 1597 med Henrik Claesson Tott till Sjundby i Sjundeå och Gerknäs i Lojo. Hon för alltså med all rätt Vasavapnet på predikstolen. Sigrid torde till stor del ha vistats på Sjundby och Gerknäs där även modern någon gång besökte henne. Åtminstone talar traditionen om ”Karin Månsdotters rum” på Sjundby och på Gerknäs finns ett träd som påstås vara planterat av henne.

Henrik dog efter fem års äktenskap omkring år 1602 bruten av en allvarlig sjukdom han sökt bot för ända i utlandet.

Vapnet på predikstolen är korrekt tecknat men dock spegelvänt och visar alltså en ginbalk bakom vasen och inte, som sig bör, en balk. Men faktum är att även på hertig Johans vapen ovanför porten till Åbo slott förekommer Vasavapnet med ginbalk. Detta vapen härstammar från andra hälften av 1500-talet. Färgerna på predikstolsvapnet är också omsvängda såtillvida att det övre fältet är rött och det undre, som nu är grått men uppenbarligen varit blått, bytt plats. En möjlighet är naturligtvis att det är fråga om en avsiktlig brisyr, men annars får vi skylla på släpphänthet vid målandet. Ginbalken är gråvit i en något annan nyans än det föregivna blå fältet och i hjälmtäcket förekommer det grå i sådan utsträckning att man nog kan dra slutsatsen att åtminstone en del varit blått (de nedre delarna av hjälmtäcket är grå på båda sidorna medan det i den övre delen är i rött och guld).

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Intressant är varifrån Elias Brenner hämtat den korsformade, halmkärveliknande figur han visar i sin avteckning. Vasen på predikstolen är ju helt konventionellt tecknad. Ävenså är färgerna felaktigt angivna ”snedbjälken gul och nedre fältet grönt”. Vi bör dock komma ihåg att Brenners anteckningar kopierades ett flertal gånger innan de kom i tryck på Reinhold Hausens försorg och felaktigheter förekommer rikligt.

Vapnen på predikstolen enligt Hausen 1870.

Ja faktiskt, huruvida Elias Brenner varit i behov av något slags glasögon kan man fråga sig då man närmare studerar hans teckningar från de finska kyrkorna. Totts och (får man anta) Horns vapen är korrekt avtecknade men Vasavapnet och det för Karin Månsdotter är spegelvända. Texten är rättvänd så något tryckeritekniskt fel är det inte fråga om. Hausen har år 1870 tecknat dem rättvända men skrafferingen (om det är som sådan tänkt) är missvisande i Totts fall – ombytta färger (igen!) och den gör också ginbalken i Vasavapnet röd. Antagligen är det bara tänkt som ett sätt att avskilja fälten från varandra men olyckligtvis kan det förvirra någon som söker tinkturhänvisningar i dem. Huruvida vapnen varit vända mot varandra i courtoisie är en fråga svår att avgöra. Det skulle kunna förklara en del av vapnens spegelvändningar, men vi vet inte om vapnen varit exakt placerade som de nu är (omkonstruktionen till skåp) och var Horn af Kanckas vapen varit inplacerat. Saken måste bli öppen men må gärna vara anledning till spekulationer.

"Av Erik XIV:s barn med Karin Månsdotter blev den äldsta av dem Sigrid legitimerad genom föräldrarnas förmälning. Beträffande hennes vapen har Hans Hildbrand i "Heraldiska studier" (Antiquarisk Tidskrift nr 1, del 7) anmärkt att uppgifterna å vapenbilden "att nedre fältet är grönt och snedbjälken gul, torde bero på någon oklarhet i eller förändring af färgen i originalmålningen" 

(Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983)

Från den här predikstolen utgår den här frågeställningen. Förändring "af färgen" - nej. Oklarhet - javisst. Den oklarheten får Elias Brenner stå för.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del IV

Tott

Släkten Tott har förekommit i hela Norden, frågan är om inte denna ursprungligen skånska uradelsätt är den mest kända nordiska adelsätten genom tiderna. Tott är känd sedan 1283, lever än idag och var representerad i fyra generationer på Sjundby i Sjundeå på 15- och 1600-talet. Frågan om tinkturernas ordning i Tottska vapnet är intressant – kvadrerad i guld och rött eller i rött och guld? Åke Thott har konstaterat att båda versionerna förekommit, samt att det inte då varit fråga om spegelvändning pga. courtoisie till exempel. Det är ju faktiskt fråga om två olika vapen om de skiljer sig på detta avgörande vis.

Tottska vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670

Det äldsta Tott tillhöriga vapnet man funnit är från ca. 1380 och är guld/rött och detta kan alltså tänkas utgöra den ursprungliga kombinationen. Sedermera tycks rött/guld varit vanligare, men år 1625 inträdde bättre ordning då introduktion på riddarhuset skedde och tinkturerna måste bestämmas exakt. Två linjer uppstod; Tott till Sjundeby (Sjundby) och Tott af Skedebo. Skedebolinjen valde att föra guld/rött kvadrerat med bård i motsatta färger och Sjundbylinjen rött/guld.

Enligt Klingspor 1890

Men! Predikstolens Tott-vapen är i guld/rött, liksom även hjälmprydnadens vesselhorn, dexter delat guld/rött och sinister rött/guld (vilket ju nog är korrekt). Frågan uppstår; hur noggrant har herr Åke övervakat vapenmålandet eller spelade det faktiskt då ingen roll i vilken ordning tinkturerna placerades? Då Sjundbygrenen år 1652 upphöjdes i grevligt stånd (Tott till Karleborg) förbättrades vapnet med bla. en krönt vase  och en hel del annat garnityr. Men hjärtskölden, den är kvadrerad i rött och guld som sig bör.

Enligt Klingspor 1890

En kontrovers föreligger alltså, men som vi sett hos Åke Thott (Ätten Thott under medeltiden, 1983), egentligen är det ju  det ursprungliga tottska vapnet från medeltiden vi har på predikstolen, må så vara att det för tiden i fråga är lite otypiskt.

I anknytning till tottska vapnet kan vi konstatera att Åkes far Henrik Tott från tiden kring sekelskiftet 1600 efterlämnat en teckning av sitt vapen i en stambok i Mitau (en stambok var en form av gäst- eller minnesbok). Han har varit stolt över hustrun Sigrids anor, ty sitt eget vapen har han placerat först i tredje fältet av den fyrdelade skölden, medan de övriga fälten upptar: i första och fjärde trekronorsvapnet och i det andra lejonet över tre stömmar. Sålunda har alltså ”Heinrich Tått zu Siudeby” velat framträda! Dock får vi intet veta om tinkturernas ordning i hans eget vapen, för endast en beskrivning av sagda vapenteckning har funnits att tillgå och i den framgår inte dylika detaljer.

"Hans namn är enligt vad Carl Arvid Klingspor berättar (Autografsällskapets tidskrift 1886) inskrivet i en stambok, som tillhört Hieronymus Rörsscheidt och omfattade tiden 1595 - 1605 och förvarades i Mitaus museum. Över namnet "Heinrich Tått zu Siudeby Anno 1600" har målats ett vapen med fyrdelad sköld, belagd med hjärtsköld, innehållande Vasaättens stamvapen. I huvudsköldens första och fjärde fält "ses sveavapnet, de tre kronorna, och i andra götavapnets lejon öfver de tre strömmarne och i tredje fältet hans eget, det tottska" fyrdelade vapnet. En öppen tornérhjälm över skölden är krönt med en kunglig krona och lövverket "bär till höger de tottska färgerna, rödt och guld samt till venster de svenske, blått och guld". Carl Arvid Klingspor konstaterade att vapnet synes mera tillhöra hans gemål än honom och är "naturligtvis sjelftaget"

Erik Spens: Några svenska Vasa-ättlingars vapen, Heraldisk Tidsskrift 1983

Inläggen baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011).

Anders Segersven

Den tottska predikstolen i Sjundeå kyrka  Del III

Karin Månsdotter

Predikstolens vapen för Karin Månsdotter visar en dextervänd bildad måne (nymåne) av silver i ett brunsvartgrått fält. På hjälmen finns en adelskrona och hjälmtäcket är silver och brunsvartgrått. Täcket är tecknat så att det är omöjligt att avgöra vilken av tinkturerna som är tänkt att utgöra fodersida (vanligtvis bör fodret utgöras av en metall). Enligt Klingspor är hennes vapen en silvermåne i guldfält och som hjälmprydnad en stubbe med upprivna rötter, uppenbarligen naturfärgad. Klingspor har sinistervänd måne (i nedan) vilket möjligen kan bero på Brenners teckningar.

Vapnet på predikstolen enligt Brenner 1670.

Att hon de facto förde dextervänd måne ser vi tex. i ett sigillavtryck från 1603 visande dextermåne i sköld och märkt KMD, ”Karin Monsdotter till Lijuxela”. Eftersom predikstolsvapnets krona erhållit ungefär samma brunsvartgrå nyans är det möjligt att här varit guldfält som under tidernas lopp ändrat färg. Visserligen har Totts vapen på samma möbel i behåll sin guldfärg. Metall på metall är dessutom ett heraldiskt regelbrott – endast kungadömet Jerusalem tilläts i tiden ett sådant vapen på grund av sin speciella ställning som kristendomens ursprungsort. Ett annat alternativ är blått fält. Uppgifter om måne av silver eller guld på blått förekommer också och då skulle det vara den blå färgen som förvanskats genom tiderna. Blått förekommer också i Sigrid Vasas vapen och där har den tydligen förändrats – men inte på samma sätt.

Enligt J W Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...

I Karin Månsdotters fall har Hausen fantiserat fram en antydan av hjälmprydnad som inte finns där. Karin förde enligt Klingspors vapenbok en stubbe med uppryckta rötter på hjälmen, men inte på denna predikstol. Här återfinns bara en hjälmkrona och intet mer. Hjälmkronans konturer liknar visserligen denna föregivna ”stubbe”. Men varför tecknade Hausen så slarvigt, visst måste han ha känt igen en krona då han såg den? Predikstolen var visstnog inte restaurerad ännu vid den tiden. Och eftersom Klingspors vapenbok utkom efter Hausens publicering av forskningsresorna; har då stubben som hjälmprydnad även här uppstått till följd av detta misstag? Detta var ju under den tid som predikstolen hade försvunnit under vedhögarna i klockstapeln.

Till vänster vapnet i Klingspors vapenbok 1890, till höger enligt Hausen 1870. Notera likheten av en stubbe
hos Hausen, som egentligen är en återgiving av den krona som de facto finns på predikstolens vapen.

Men visst är den uppryckta stubben talande för hennes öde, uppriven från sin egen samhällsklass till de kungligas. Hur hemma kände hon sig egentligen där?

Karin, dotter till knekten Måns, född i fattigdom och av obetydliga föräldrar, kom att få ett ganska otroligt livsöde. Vid 14 års ålder blev hon jungfru hos prinsessan Elisabet och, så snart dennas broder Erik fått ögonen på henne, hans frilla och mor till hans barn Sigrid och Gustav samt de två som dog som små, Henrik och Arnold.

År 1568, den fjärde juli, vigdes Erik XIV och Karin och dagen därpå kröntes hon till rikets drottning. Den kronan fick hon inte bära längre än till den 29 september (87 dagar) då Erik kapitulerade för sina bröder. De hade varit oroliga för hans mentala hälsa och draget att kröna en ofrälse frilla sågs som ett tydligt bevis på tilltagande galenskap. Annat hade förstås också skett, tex. Sturemorden, som visade att greppet höll på att släppa för Erik. Från detta år härstammar Karin Månsdotters vapen; Erik tyckte det var en brist att hon inte hade en egen personlig devis. Han stod kanske själv för planeringen, kunnig i heraldik var han ju. Den 10.2.1568 skriver han:

” Til thet sidste, Efter wi af förseglingen pa samme tin Schriffuelse förnimme, at tu icke haffuer något tilbörligit Signeth, så wele wi haffue tigh hermed erinret, at tu låter beställe tigh et med thet wapn tre Cronor och Leyon och med then öffuerschrift: Catherina Dei gratia Suecorum, Gothorum, Vandalorum que Regina. Och gifva wi tig samme Wapn til at föra så länge wi leffue; men sedan behåller tu månan för tit Wapn”

Karin Månsdotters drottningsigill. Autografsamlingen, Kungliga biblioteket.

Glasmålning i Åbo domkyrka

Karin skulle alltså få föra kungligt vapen men endast så länge Erik var i livet. I Drottningholms arkiv har så också funnits ett kvitto utfärdat av henne år 1568 med ovannämnda titel och sigill med månen i hjärtskölden och i nedre vänstra fältet de danska tre lejonen. Efter Eriks död har Karin endast fört månen som vapenbild vilket vi sett av det tidigare nämnda sigillet från 1603. På Karin Månsdotters ursprungliga gravkista, som uppbevaras i kryptan under Åbo Domkyrka, finns också återgivet, helt korrekt, hennes vapen med månen i skölden jämsides med Vasa-ättens stamvapen.

Vapnen på kistan i kryptan under Åbo domkyrka. Här har Karin Månsdotter vesselhorn som hjälmprydnad.

Karin följde Erik i fångenskapen på bla. Åbo och Kastelholms slott och med sig hade hon också dottern Sigrid. Sonen Gustav hade som sjuårig rövats bort på Johan III: s befallning och sänts utomlands. Han var potentiell tronpretendent och därmed farlig för rikets säkerhet. Han skulle aldrig kunna återvända och dog som politisk fånge i Ryssland år 1607.

Efter Erik XIV:s död år 1577 stod Karin och hennes dotter i stort sett på bar backe. Trots allt som hunnit hända i hennes liv var hon bara 26 år gammal. Hon hade suttit i fångenskap i nio år men nu skulle ett nytt skede i livet börja. Johan III förbarmade sig över henne och gav i förläning godset Liuksiala i Tavastland åt ”salig konung Eriks efterleverska”. Här skulle hon bo den längsta perioden av sitt liv och hon lämnade ytterst sällan gården. Hon anses ha varit en god husfru och skötte gården väl. Hon avled på Liuksiala år 1612 och begrovs i Åbo domkyrka som varande den enda krönta person som vilar i Finlands jord.

Inlägget baserar sig på artikeln "Siuntion kirkon saarnatuolin vaakunat" av undertecknad i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011) samt Sture Arnell: "Karin Månsdotter, tolv kapitel om en drottning och hennes tid" (1951).