Kryptan i Åbo domkyrka

Under golvet i Åbo domkyrka finns en krypta, där det uppbevaras en hel del kistor från högreståndsbegravningar, huvudsakligen 1600-tal. Som bekant hade man för vana att begrava under kyrkogolvet på den tiden, och här har de här vapenprydda kistorna bevarats ytterst väl i mörker och jämn temperatur. Kryptan är inte öppen för allmänheten, och det är ett sällsynt tillfälle att få skåda de heraldiska konststycken som här finns.

Då det gällde begravning av adliga spelade släkt- och anvapen en stor roll. De bars i procession till kyrkan och hängdes upp i kyrkorummet efteråt. Därtill var oftast också själva kistan dekorerad med dessa vapen, ofta ner till fjärde och åttonde led. Här följer en liten heraldisk bildkavalkad från kryptan.

Horn af Kanckas

Brahe, Yxkull, Kurck och Tavast (Stålarm)

Kurck, Stenbock, Kurki-Svärd och Krumme

Kurki-Svärd främst, sedan Krumme

Oxenstierna

Horn af Marienborg

Oxenstierna i främsta rummet



Oxenstierna af Croneborg

Kruse af Kajbala

Bäck i Finland

I blått fält ett utböjt kors av guld, i alla fyra vinklar åtföljt av att grönt treklöverblad. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och blått. Hjälmprydnad: en sexbladig blomma av guld mellan två vesselhorn, dexter blått och sinister av guld.

Vapen för Bäck i Finland, Riddarhusversionen. Teckning av Anders Segersven.

Bäck eller Beck är av tyskt ursprung, troligen uradel. Sin plats i detta verk har släkten på grund av det adelskap den år 1536 erhöll i Sverige av kung Gustav Vasa. Vapnet föreligger i två versioner, den första den man använt åtminstone sedan introduktionen på Riddarhuset 1633 och den som nu följer uppenbarligen den man fick 1536.

I rött fält ett andreaskors av silver åtföljt av fyra gröna treklöverblad. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och rött. Hjälmprydnad: en ros kluven i silver och rött mellan två oxhorn, dexter delat i rött och silver, sinister i silver och rött.

Vapen för Bäck i Finland, version 1536. Teckning av Anders Segersven

Uppenbarligen har man funnit det nödvändigt att ändra vapnets utseende vid introduktionen. Klöverbladen har oftast avbildats stolpvis ställda men enligt Karl Becks sigill (början av 1600-talet) och en vapenristning på Gäddtarmen vid Hangö har de här placerats med skaften mot centrum. Sannilikt har detta varit den ursprungliga positionen.

Vapenristning för Carl Beck på Gäddtarmen, Hangö. Från skriften "Gäddtarmen/Hauensuoli" utgiven av Hangö Museum.

Ätten har sedan 1500-talets slut ägt frälsegods i Finland. Melker Beck var gift med Elin Henriksdotter av uradliga Voltis-släkten. Sonen Karl Beck ägde Notsjö säteri i Urdiala och Uittamo säteri i Sääksmäki. Dessa tycks sedan ha gått i släkten.

Enligt Granfelt skulle stamfadern som adlades 1536 ha varit Nils Pedersson Smed till Skalltorp i Södermanland, men t.ex. Ramsay noterar honom inte. Den som förde släkten till introduktion var Johan Bäck (1613-1679), officer vid Finska Adelsfanan. Han deltog bl.a. i krigen i Polen och Tyskland. Släkten introducerades på Finlands Riddarhus år 1818 under nr. 15.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

George Granfelt: Finlands ridderskaps och adels vapenbok

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Dahlby & Raneke: Den svenska adelns vapenbok

Hästesköld

I sköld delad i rött och blått ett avhugget, tränslat hästhuvud av guld, bärande på hjässan tre plymer, den mittersta av guld och de två andra blå. På hjälmen ett rött och blått hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld, blått och rött. Hjälmprydnad: ett hästhuvud som i skölden mellan två vesselhorn, dexter delat i rött och blått, och sinister delat i blått och rött.

(Hästhuvudet kan ha framställts som naturbrunt, här är det dock återgivet som guld i den heraldiska korrekthetens namn).

Hästeskölds vapen. Teckning av Anders Segersven.

Hästesköldarnas härstamning är intressant. Man ägde gemensamt ursprung med Hietamäkisläkten och därmed också med uradliga Kurck-ätten. Detta släktskap gav i början av 1600-talet upphov till stridigheter med Kurckarna, då några av Hästesköldarna använde deras namn. Hur det egentligen var med Hästeskölds nobilitet är lite oklart, Erik Jönsson till Gunnila i Vemo socken företedde vid frälserannsakning år 1618 en silversköld med ett hästhuvud som förfädren enligt uppgift skulle ha fått av Erik XIV att bära i hatten. I stort sett på detta vilar alltså deras adelskap och vapen. Han tycks dock ha kommit igenom granskningen, för år 1634 introducerades Hästesköld på Riddarhuset under nr. 228. Man hade nog försökt tidigare, men bråket med Kurckarna hade legat dem i fatet. Nu reddes det hela ut, Åbo hovrätt bestämde att släkterna ej borde sammanblandas, även om de hade samma ursprung.

 Löjtnant Johan Eriksson till Putta i Vemo socken var den som fick säte på Riddarhuset och med hans sonsonsdotter Maria Kristina utslocknade släkten under första halvan av 1700-talet. Huruvida släkten verkligen adlades av Erik XIV på 1560-talet är vanskligt att säga. Mot det talar bl.a ättemedlemmarnas iver att använda sig av Kurck-släktens vapen och namn långt in på 1600-talet. Varför, om man hade ett eget adelskap att falla tillbaka på? Noteras bör dock att medlemmarna ändå gjort adlig rusttjänst sedan mitten av 1500-talet, och t.ex. underskrivit adelns trohetsförsäkran till Johan III år 1568. Saken är, som så ofta, mångbottnad och svårutredd.

 Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Hausen: Anteckningar gjorda under en Antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i Östra Nyland

J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Ållon i Finland

I grönt fält en i stammen bjälkvis ställd ekstam ur vilken uppväxer tre kvistar med ett ekollon i var ända; på den mittersta kvisten två ekblad och på de två andra ett, allt av guld. På hjälmen ett grönt hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och grönt. Hjälmprydnad: en ekstam med kvistar och ollon som i skölden, bladen dock gröna.

Vapen för släkten Ållon i Finland. Teckning av Anders Segersven.

Ållon-släkten leder sitt ursprung till Kullo i Borgå socken. Där bodde vid mitten av 1500-talet Erik Svensson. Han var fogde i Helsingfors år 1560 och gjorde adlig rusttjänst åren 1556 och 1562. Som anhängare till hertig Johan var han med och försvarade Åbo slott mot kung Erik 1563 och räknades därmed av denne till dem som fört ”afvog sköld”. Dömdes till döden men avrättades aldrig av någon anledning; han dog dock redan omkring 1565.

Sonen Jöns Eriksson till Tjusterby i Borgå var fänrik under Axel Kurcks fana och deltog sedermera i Klubbekriget i Klas Flemings trupper. Han adlades år 1586 och med Hans Jönsson Ållon till Kråkö introducerades släkten år 1634 på Riddarhuset under nr. 210.

Hans var knektehövidsman och deltog i kriget mot Ryssland. Hans bana ändade i Borgå den 14. maj 1638 då en Karl Hansson Lindelöf stack ihjäl honom under ett dryckeslag. Han hade flere barn men endast ett av dem, kornetten Johan Hansson, har lämnat spår efter sig. Han stupade 34 år gammal i Litauen år 1656. Om hans syskon vet vi inget och släkten är uppenbarligen utdöd.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Huggut

I rött fält en pansarklädd underarm förande en yxa, allt av silver utom skaftet som är av guld. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med silver och guld samt hjälmbindel av silver, rött och guld. Hjälmprydnad: en uppstigande arm med yxa som i skölden mellan två oxhorn, dexter delat i rött och silver och sinister delat i silver och rött.

Släkten Hugguts vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna nyländska frälsesläkt är känd i två grenar, Bjurbölesläkten och Fasarbysläkten, som uppenbarligen har gemensamt ursprung. Fasarbygrenen förde ett aningen avvikande vapen med en arm framkommande ur ett moln hållande en hammare snarare än en yxa. De tycks båda ha grundat sin frälserätt på en föregiven urkund från 1356. Den bekräftades av Karl IX år 1608. Åtminstone Bjurbölegrenen adlades år 1583 med Henrik Mattsson till Bjurböle och Tarkis i Borgå socken. Han började som skrivare på Åbo slott, blev JohanIII:s gunstling och så småningom bl.a. slottsloven på Kalmar och Stockholms slott. Därtill krigskommissarie 1583 och befallningsman på Kexholm. Han flydde undan hertig Karl från Åbo slott 1599 via Reval till Polen där han hördes av sista gången år 1607. Han var en ivrig förespråkare för Johan III:s liturgi, dvs. den katolskvänliga inriktningen. Under Sigismunds regering blev han definitivt katolik. Hans släkt levde dock vidare och utslocknade kring mitten av 1600-talet.

Fasarbygrenens version av vapnet. Teckning av Anders Segersven.

Fasarbygrenen introducerades däremot på Riddarhuset år 1664 under nr. 691 med Bjurbölarnas papper och vapen. Denna gren skulle ha dött ut först 1825 med kofferdikapten Gideon Huggut men hans samband med sina föregivna förfäder är lindrigt sagt oklara.

Mycket rörande denna släkt är okänt och dimhöljt och det hela underlättas inte av att det fanns ännu en tredje familj Huggut i Veckelax socken på 1600- och 1700-talet vars samband med de två ovannämnda är fullständigt okänt.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Elgenstiernas ättartavlor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Mer om den Creutzska graven i Sjundeå kyrka

Vi konstaterade i det förra inlägget att det oidentifierade vapnet i Sjundeå kyrka tillhörde släkten Anrep och hade ingått i anorna för en medlem av den friherrliga släkten Creutz, uppenbarligen en son till Ernst Johan Creutz som dött ung. Finns graven då kvar? Nej, uppenbarligen inte; om vi får tro Reinhold Hausen i ”Anteckningar från en antiquarisk forskningsresa sommaren 1870 i Vestra Nyland”.

Kvar i kyrkan finns endast huvudbaneret för Creutz, anvapnen fanns ännu 1870 kvar på kyrkovinden, nu känner vi alltså endast till anvapnet för Anrep från det förra inlägget. Men det har alltså funnits en kista, och den har varit prydd med vapensköldar också, i enlighet med tidens sed. Tre av dessa uppbevaras på Sjundby i Sjundeå, och resten uppenbarligen på Nationalmuseum.

De tre metallvapnen på Sjundby. I mitten Creutz stamvapen, till vänster hjärtvapnet för Creutz och till höger Fleming.

Huvudbaneret för friherrliga släkten Creutz hänger fortfarande kvar i kyrkorummet.

Kistan är alltså förstörd, även om metallsköldarna som varit på den har tagits tillvara. Men vi kan faktiskt på ett ungefär se hur den sett ut, om vi beger oss till kryptan under Åbo domkyrka. Här uppbevaras fortfarande kistor från samma tid, och denna, uppenbarligen tillhörig någon från släkten Horn af Marienborg, har åtminstone metallvapen som är mycket snarlika de som funnits i Sjundeå kyrka.

De sex återstående anvapnen i metall från den Creutzska kistan har fotograferats på Museiverkets försorg och ser ut så här:

Anrep

Banér

Frille

Hand

Oberlach

von Eckeln

Ett stort tack till Carl-Thomas von Christierson för kopiorna av Museiverkets bilder.

Anders Segersven

Vapenidentifiering i Sjundeå kyrka

Jag blev nyligen kontaktad av Sjundeå församling, man hade i kyrkans gömmor hittat ett gammalt vapen som ingen kände till vem det tillhörde. Sådant är ju alltid intressant, och dylikt kommer ju inte före en särskilt ofta, ens för en heraldiker.

Det oidentifierade vapnet i Sjundeå kyrka.

Och visst kunde jag identifiera vapnet. Det är fråga om vapnet för släkten Anrep, en gammal och vittförgrenad ätt ursprungligen från Tyskland och inkommen via Baltikum. Vapnet har uppenbarligen ingått som anvapen för någon av släkten Creutz.

Jag började med samlingen "Vapensköldar fordom upsatta i Finlands kyrkor", en samling avteckningar ursprungligen gjord av Elias Brenner eller någon av hans medhjälpare omkring 1670, utgiven av Reinhold Hausen 1888. Men det fanns inget passande under Sjundeå kyrka. Sedan kollade jag "Anteckningar gjorda under en antiquarisk forskningsresa 1870 i Vestra Nyland" av samme Hausen. Och se, där blev det napp! Se fig. 9.

Nu hade Hausen inte tydligen lyckats identifiera just fig. 9, så sökandet fick gå vidare. Nu var det i alla fall klart att vårt vapen har ingått som ana i någons huvudbaner i kyrkan. Det måste vara någon bemärkt som verkat i Sjundeå. Först tänkte jag söka bland Flemingarna (eftersom Flemings vapen är främst i Hausens teckning), men tydligen har alla vapnen varit utformade på samma vis - Hausen har förenklat det hela lite, och dessutom så är det någonting i upplägget som för tankarna till Creutz ändå (både fällgallret och korset med stjärnorna har med Creutz anor att göra). Ernst Johan Creutz är kändast i Sjundeå, så varför inte kolla hans anor. Här gick jag över till Elgenstiernas ättartavlor.

Under sökandet började de andra anvapnen i Hausens bild dyka upp, så spåret verkade rätt. Ernst Johan Creutz mormor var Margareta Anrep af Soor. Okej, jag gick några anor vidare innan jag insåg att jag redan hade hittat det. Anrep!

Det intressanta med vapenåtergivningen på den tiden är att man inte alltid var så noga med detaljerna, och ibland får man intrycket att den som utförde vapnen inte alltid själv visste vad det ursprungligen skulle föreställa. God fingertoppskänsla är alltså erfordrat, själv fick jag t.ex. assosciationer till Ingermanland - med en balkvis ström med murar - när jag först såg vapnet. Anreps vapen föreställer ju egentligen en kam (för hästmanar - mankam - de ser faktiskt forfarande ut så där). Nedan några olika versioner av Anreps vapen, som fick mig övertygad om att jag hittat rätt. Den mest typiska version av Anreps vapen är det inte fråga om den här gången.

Versioner av Anrepska vapnet, till vänster från Sagu kyrka och de två till höger återgivna i
Heraldisk Tidsskrift, mars 1997.

Ernst Johan Creutz (1619 – 1684) var bl.a landshövding i Nylands och Tavastehus län och president i Åbo hovrätt. Han hade ägor i Sjundeå och var åtminstone tidvis bosatt här.

Nu är ju Ernst Johan Creutz inte begravd i Sjundeå kyrka, han gravsattes först i Åbo domkyrka och senare nedsattes han i Creutzska graven i Pärnå kyrka i Östra Nyland. Den som begravts i Sjundeå kyrka är uppenbarligen en av hans söner som dött som barn, och det här vapnet har alltså varit del i dennes anor. Kan man möjligen anta att dennes huvudbaner och anvapen uppsatts i kyrkan först efter 1670, eftersom Brenner eller medhjälpare inte noterat dem i samlingen upptecknad omkring detta år?

Ännu år 1870 har det alltså funnits en hel uppsättning av dessa anvapen i Sjundeå kyrka, då Hausen ritat av dem. Det skulle vara intressant att veta vad som hänt med de övriga av dem, om det här Anrepska vapnet är det enda som finns kvar.

(Ett tack till Sjundeå församling, som bistått med bilden på det ”okända” vapnet).

Anders Segersven

Gudmund Arendssons släkt

I rött fält tre i bjälke ställda grankottar av guld. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med guld och hjälmbindel av guld och rött. Hjälmprydnad: en grön grankvist med tre kottar av guld.

Gudmund Arendssons vapen. Teckning av Anders Segersven.

Släkten (som ibland kallas Granfelt, vilket inte är helt korrekt) får sin början då Gudmund Arendsson till Röfvarnäs i Egentliga Finland adlas, enligt källorna 1586 av Johan III. I samma veva omtalas det att Gudmund varit trogen Johans ”älskelige käre son” Sigismund, då denne blev kung i Polen. Men Sigismund uppsteg på tronen i Polen först i augusti 1587, så hans adelskap måste vara något yngre. Frälse på Röfvarnäs hade han sedan 1579.

Alltnog, han undertecknade Åbo försäkran 1602 och avled någon gång efter 1606. Sin karriär gjorde han i marinen, han var skeppshövitsman och fungerade bl.a. som chef för galejorna i arkliflottan vid Åbo slott. Släkten utslocknade på 1600-talet med hans enda barn, dottern Sofia.

Den än idag fortlevande släkten Granfelt som adlades 1756 upptog de tre gyllene kottarna i rött fält utökat med ett blått fält med värjor och stjärnor. Vissa medlemmar har dock enbart fört kottefältet. Denna släkt har inget direkt samband med Gudmund Arendsson, deras stamfader Berend Eriksson var dock gift med Gudmunds syster Karin någon gång på 1500-talet. Därav tydligen vapenlånet.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

George Granfelt: Finlands ridderskaps och adels vapenbok

Kåskilasläkten

I rött fält en väpnad arm hållande en stolpvis ställd pistol, allt silver. På hjälmen ett rött hjälmtäcke fodrat med blått och med hjälmbindel av blått och rött. Hjälmprydnad: tre gröna uppväxande skaftade sjöblad.

Kåskilasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Vi får konstatera att släktens historia börjar med Göran Månsson till Koskis i Kyrkslätt. Äldre släktböcker har nämnt som hans far Måns Henriksson till Koskila. Detta är felaktigt och Torsten G Aminoff har visat att Göran de facto borde räknas till släkten Grabbe (till Grabbacka i Karis). Grabbesläkten hade ägt Koskis sedan början av 1500-talet. Göran Månsson använde sig dock aldrig av namnet Grabbe och tydligen inte heller av deras vapen. Så adlades han också år 1564 och fick ovanstående vapen. Av någon anledning förde han personligen ett vapen med enbart pistolen bjälkvis. Detta ser vi på ett sigillavtryck från 1569.

Göran Månssons personliga vapen.

Hemskt mycket vet vi inte om Görans levnad. Han gjorde adlig rusttjänst år 1562 och hans hustru hette Karin. Han avled omkring 1575 och efterlämnade barn. För att finna dem måste vi gå till Grabbesläktens stamtavlor.

Sonen hette Mårten Göransson och dog som fogde år 1611. Han igen hade en son Berend som var kvartersmästare och en dotter Karin. Huruvida dessa avkomlingar räknade sig till Görans släkt eller till Grabbesläkten är oklart, likaså huruvida de förde pistolvapnet eller Grabbevapnet. Varken Kåskilasläkten eller Grabbe blev introducerade på Riddarhuset och utslocknade i princip båda med Berend Mårtensson någon gång på 1600-talet. Strängt taget borde man ju inte kalla den för Kåskilasläkten, eftersom härledningen var fel, men namnet är nu en gång förknippat med vapnet. Göran Månssons släkt skulle vara ett annat gångbart alternativ. Även om ätten är tätt förknippad med Grabbarna förtjänar den att bli skilt behandlad pga. det helt representativa vapen man erhöll och de varianter av det som fördes.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Gentes Finlandiae IV

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

Eskert Lindormssons släkt

I blått fält tre svärd av silver med fästen av guld, två korslagda och det tredje stolpvis. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och blått. Hjälmprydnad: tre störtade svärd av silver med fästen av guld.

Vapen för Eskert Lindormssons släkt. Teckning av Anders Segersven.

Eskert Lindormsson har i äldre ättartavlor fått adelskap år 1559. Detta är dock ett missförstånd, han företedde 1618 ett frälsebrev av detta år men det var hans svärfars, Bertil Göransson Mjöhunds, med vars dotter Kristina han gifte sig först omkring 1598-99- Tidpunkten för hans eget vapens uppkomst är alltså oklar, men torde vara slutet av 1500-talet eller början av 1600-talet. Han innehade sedan 1594 Saviniemi kungsgård i Jääskis. Denna fick han som ersättning för innestående lön från tjänstgöring i Polen och Sverige. Samtidigt blev han slottsloven på Viborg från vilken tjänst Sigismund avskedade honom 1598 för misstänkta hertig Karl-sympatier. Sedermera skulle han leda karelska knektar i fält bl.a. i Livland. Hans son Anders vistades utomlands och hördes inte av efter 1626. I hans frånvaro övergick godsen till styvsystern Cecilia Månsdotter Tawast

Källor:

 Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok