Kasper Strömman och heraldiken


Grafikern och bloggaren Kasper Strömman har på sina vandringar i designens värld alltemellanåt kolliderat med heraldiken, och resultatet torde inte lämna heraldikerna oberörda.

Ett Google-bildkap av bl.a produkter i T-skjorteform.

Speciellt tycks han med förtjusning skapa nya vapen både för kommuner och stadsdelar i huvudstadsregionen, symboliken öppnar sig bäst om man känner till de allmännaste fördomarna om de som bor där. De vanligaste heraldiska konventionerna tycks inte vara bekanta, men det kanske rentav är avsiktligt.


Kasper Strömman föreslår nya kommunvapen på YLE


Detta kunde ses som ett varnande exempel på kombinationen grafiska designers och heraldik, men det är ju faktiskt riktigt respektlöst roligt och uppfriskande. Heraldiska purister må tvätta ögonen med tallsåpa efteråt.


Kasper Diem - Strömmans finska blogg

Kasper Strömmans tidigare blogg på engelska


Gott Nytt År!

Vapen för president Niinistö


Republikens president Sauli Niinistö har begåvats med ett heraldiskt vapen. Vapenärendet har behandlats av Heraldiska Sällskapet i Finland och godkänts till vapenregistret under nummer 1900 i oktober. Vapnet har planerats av Antti Matikkala och Ronny Andersen redan år 2012. Som bekant har Niinistös vapentagande av någon anledning dröjt ovanligt länge.

President Sauli Niinistös vapen. Teckning av Ronny Andersen.

Vapenbeskrivningen på finska lyder: "Sinisellä kilvellä viisi hopeista varsistaan yhdistynyttä lehmuksenlehteä säteittäin" och min egen högst inofficiella ad hoc-översättning skulle då bli: "I blått fält fem lindblad av silver i fempass". Till vapnet hör mottot "Juurista voimaa" (Kraft ur rötterna).


Nämnas kan, att Niini, Niinipuu på finska betyder skogslind (Tilia cordata) och att "niinistö" kan översättas som "linddunge". Det förefaller som att Presidentkansliet inte ännu har gått ut med denna nyhet, men jag tar mig friheten att skriva om saken här, eftersom vapnet presenterats i senaste numret (34) av Heraldiska Sällskapets i Finland medlemsblad Hopealeijona/Silverleijonet (sic!).


Uppdatering 28.1.2015:


Enligt uppgift från heraldiska nämnden vid Riksarkivet lyder blasoneringen på svenska: I blått fält
fem strålvis förenade lindblad av silver. Den officiella
översättningen av valspråket är "Rötterna ger kraft".





Och sedan något helt annat...


Läsarna av denna blogg tillönskas en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år!


Jag försökte vaska fram någonting i finsk heraldikväg som hade julanknytning, men resultatet var tämmeligen magert, dock Ingå kommuns vapen kan sägas vara någonting i den vägen. Kyrkan är nämligen tillägnad Sankt Nikolaus, och konsekrationskorset i vapnet kan ju sägas hänvisa till honom, sjöfararnas skyddshelgon och självaste Julgubben (avsiktlig finlandism).

Ingå kommuns vapen. Bildkälla wikipedia.

Anders Segersven

August Langhoff, den siste adlade i Finland

Carl Fredrik August Langhoff 1856 - 1929

Ministerstatssekreteraren och generalllöjtnanten Carl Fredrik August Langhoff är den siste att adlas i Finland, och därtill upphöjdes han till friherre på samma gång, vilket är smått ovanligt. Detta hände 14.1.1912 och han introducerades på Finlands Riddarhus 4.10.1912. Han är därtill den ende som adlats (och upphöjts till friherre) efter upplösandet av ståndslantdagen 1906.

Vapenbrevet för friherrliga släkten Langhoff, tecknat av Sigrid Granfelt

Langhoff härstammade från den danska släkten Langgaard, men det är inte mig bekant om denna släkt hade något vapen från tidigare. Det finns ett hjärtvapen i den Langhoffska skölden men det är möjligt att även det vapnet kom till vid adlandet 1912. Eftersom Langhoff upphöjdes till friherre direkt, så finns det inga vapenframställningar med enbart hjärtvapnet som ett enskilt adelsvapen.

August Langhoff avled 1929 och slöt själv sin ätt på svärdssidan, och fullständigt utslocknade släkten 1975 då hans dotter Maroussie Langhoff avled 81 år gammal i Stockholm.

Källa: Aminoff: Gentes Finlandiae V

Hertig Johan och hans vapen

Hertig Johans vapen i ett manuskript från 1561.

Några ord om det som ibland kallats "Finlands första vapen"; år 1556 utnämnde Gustav Vasa sonen Johan till hertig av Finland, möjligen som ett motdrag gentemot tsaren av Ryssland som hade börjat sköta förbindelserna med Sverige via en underhuggare, fursten av Novgorod. Dylika vasaller hade Gustav inte tidigare haft att tillgå.

Hertigdömet omfattade inte hela Finland av idag (eller ens då) utan de sydvästra landsdelarna som förr kallats "Södra Finland" respektive "Norra Finland" (gränsen utgjordes av Aura å) eller alternativt Åbo slottslän samt Kumogårds och Kastelholms slottslän. Senare tillkom också Raseborgs slottslän.

Den 7 september 1557 utfärdades så vapenbrevet för hertigdömet Finland och hertig Johan i egenskap av "arvfurste och hertug till Finland". Det ursprungliga vapenbrevet med bild finns inte bevarat men nog en kopia (som saknar bild). Vapenbeskrivningen lyder som följer:

“Vår käre sonn her Johann och hands effterkommende barn... till förbe:te furstendömes yttermere stadfestelsse och evigh bliffvende skiöldh, vapn och skiölhemercke, som ähr:

en fyrestyckett skiöld, thet öffre och ögre, så och thett nidre och venstre fiälledtt halfparthen blått, och ther udi två sölffverferghe siuudde stiärner, och niderdelenn förgyltt, och utöffver bådhe thesse färgher een biörn medh ett förgyltt dragett sverdh emellem bådhe främbre ramerne; hvilckitt vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Norre Finlandh och Kumegårdz länn. Thett andre öffre och venstre, så och thett nidre och högre fiälledt rödtt och udi hvartt aff thöm en open förgyltt tornerehiälm medh en chrone opå och två glaffvenstaker udi korsvijss baak för hiälmen, bådhe medh förgyltte udder, blå fänicker och förgyltte korss egenom, hvilckett vapn och skiöldemercke vij her medh tilägne Södre Finlandh, Rasborgz län och Ålandh; item offven opå förbe:te vapn tree öpne tornerehälmer, hvarthere medh enn chrone, och udi chronen på then högre hiälmen een halff biörn medh ett förgyltt dragitt sverdh emellem bådhe främbre ramern[e], och udi chronen på then venstre och tridhie hiälmen fem glaffvenstaaker, alle medh förgyltte udder, blåe fänicker och förgyltte kors udi (&c)”.

Hertig Johans vapen. Rekonstruktion från vapenbrevet av Carol Hedberg.

Vapnet omfattar vapenbilderna för Satakunda (Norra Finland) och Egentliga Finland (Södra Finland) samt förstås Vasaättens vapen. Att Satakunda fått den heraldiskt förnämligare positionen har tolkats som att Åbo slott ju ligger på Aura ås norra strand.

Så långt så väl, men nu gick det ju på det viset att hertig Johan inte tog i bruk det här vapnet, utan en version där också Tre Kronor och Folkungalejonet ingick. Tydligen gällde det att visa lite tronaspiration också - han tänkte inte förbli hertig av Finland hela livet ut. Den versionen är betydligt mer känd, eftersom den fortfarande återfinns huggen i sten ovanför ingångsporten till Åbo slott.

Vapnet ovanför porten till Åbo slott, troligen utfört av stenhuggaren Antonius Timmerman på 1550-talet. 

Så dog Gustav Vasa år 1560, och arbetet med att utforma hans gravmonument vidtog. Där fick Finland sedan ett helt annat vapen. Men det är en annan historia.

Anders Segersven

Vapnen för Finlands medeltida städer

Finlands medeltida städer är sex till antalet, Åbo, Ulfsby, Borgå, Viborg, Raumo och Nådendal, och gemensamt för deras vapen är att de alla innehåller en bokstav eller bokstäver i någon form. Det är ju inte helt tillåtet i heraldiken av idag, men det må kanske vara ursäktat i det här fallet. Alla de här sex vapnen var nämligen inte ursprungligen planderade uttryckligen som heraldiska vapen, utan som sigill. Därifrån har de sedan sakteliga ombildats till vapen.

Teckning av Anders Segersven från Heraldiikka ja historia (Järvi & Segersven 2000).

Åbo

Det är oklart när Åbo grundades, uppenbarligen uppstod bebyggelsen längs med 1200-talet, men år 1309 finns staden omnämnd som stad.

Ulfsby

Ulfsby fick stadsrättigheter år 1365 men förlorade dem år 1550 då Helsingfors grundades. Borgarna från Ulfsby tvingades först flytta till Helsingfors, och senare till det nygrundade Björneborg. Idag existerar Ulfsby igen som stad, men endast sedan år 2000, tidigare var det en landskommun.

Borgå

Borgå fick stadsrättigheter år 1380. Det är oklart vad bokstaven i vapnet egentligen urprungligen var, ett C (Castellum) eller ett B (Borgha)? Nutida heraldiker har löst det genom att kalla det för ett eldstål.

Viborg

Viborg anses ha grundats av Torgils Knutsson år 1293. Sedan 1944 finns staden på den ryska sidan av gränsen. Stadens olika vapenföring kunde tänkas utgöra en skild bloggpost i något skede.

Raumo

Raumo grundades 1442 av Karl Knutsson Bonde

Nådendal

Nådendal (Vallis Gratiae = Nådens Dal) fick stadsrättigheter av Kristofer av Bayern år 1443 och är mest känt för det birgittinkloster som här fanns under åren 1440 - 1591.

Sigillbilderna är från Finlands medeltidssigill (R. Hausen 1900), de nutida vapnen från Wikipedia.

Anders Segersven

Det finska hakkorset

Det tycks med jämna mellanrum i den allmänna debatten, speciellt i det västra grannlandet, dyka upp diskussioner där det hakkors som det finska flygvapnet använde (och använder) tolkas som nazistiskt. Så är det ju alls icke.

Vi kan ju ta det på den här bloggen också. Det finska flygvapnet använde hakkorset som märke innan tyska NSDAP gjorde det, och bruket hade inte med nazism att göra. Det kom faktiskt från Sverige.
Greve Eric von Rosen donerade ett flygplan av modellen Thulin typ D till den vita sidan i det finska inbördeskriget 6.3.1918. På vingarna hade han låtit måla sitt eget lyckomärke, ett blått hakkors. Planet kom att bli det första planet i det finska flygvapnet, och hakkorset fick bli nationalsymbolen.

Von Rosens Thulin typ D i Vasa 6.3.1918.

Hakkorset var alltså inte von Rosens vapen, det var tre rosor. På Eric von Rosens ex libris syns hans hakkors dock i kanten.

Förutom på flygplanen kom hakkorset att figurera som tecken för de finska pansartrupperna, som märke för Lotta Svärd-organisationen och på finska utmärkelsetecken. Många av de här utmärkelsetecknen designades av Axel Gallen-Kallela. Han hade haft förkärlek för hakkors redan långt innan, det ser man till exempel på Aino-triptyken från 1889.

Ja faktiskt, hakkors användes lite här och var under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal, det betraktades som en symbol bland andra. Idag är det annorlunda.

Här har vi fyra exempel på fr.v. aviatrisen Matilde Moisant 1912, Coca-Cola-märke från 1920-talet, den berömda elefantporten från 1901 vid Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn, samt det kanadensiska damlaget The Fernie Swastikas från tidigt 1920-tal. Källa: Hexmasters Faktoider.

Den allierade kontrollkommissionen förbjöd hakkorset på de finska flygplanen 1945, men endast på flygplanen. Finska flygvapnet använder hakkorset på sina fanor i denna dag som är.

Vi kunde kanske tillägga att det lettiska flygvapnet också hade ett hakkors som beteckning under åren 1918-1940.

Men missförstånden tar säkert inte slut i och med denna redogörelse. Vi har ett exempel på att om man riktigt vill, så går det att se hakkors i precis vad som helst.

Anders Segersven

Rudolf Ray och den finska björnen

Alla som känner till det minsta om Finlands natur och miljö, inser genast att här inte lever några lejon. Alltså är det absurt att Finlands vapen uppvisar ett lejon, speciellt när vi här har den starka och självständiga björnen, som genom tiderna haft en stor betydelse för det finska folket.

Rudolf Ray (1884-1930)

Ja, ungefär så tänkte affärsmannen och honorärkonsulen för Chile, Rudolf Ray, i början av 1920-talet och beslöt att göra någonting för att rätta till den saken. Egentligen uppdagades saken för honom den 12 februari 1920, då statsrådet fann det för gott att avlägsna statsvapnets krona från den finska flaggan. Ett statsvapen utan krona, vad är det för en styggelse?

Saken låg för all del i tiden och Rudolf Ray var inte ensam i sina krav på en förnyelse av Finlands gamla vapen med lejonet. De finsksinnade ansåg att vapnet hade varit ett tecken på förtryck och slaveri, och inte tilltalade den röda färgen heller, bolsjevistisk som den såg ut, speciellt bara några år efter det förödande inbördeskriget. Konstnärer med Axel Gallen-Kallela, Eemil Halonen och Wäinö Aaltonen i spetsen gjorde nya förslag till vapen och symboler, men frågan är om det ändå inte var Rudolf Ray, den heraldiske dilettanten och idealisten, som var den mest egensinnige i ärendet.

I Rays förslag ser vi den finska björnen bryta slaveriets ok, på en blåvit bakgrund naturligtvis, omkretsad av grankvistar och på skölden flammar frihetens bägare. Ray författade en pamflettskrift "Suomen kansallisvaakuna" (Finlands nationalvapen) 1927 att delas ut bland riksdagsmän och ledande politiker.

Hur gick det då sen? Jo, riksdagen behandlade faktiskt förslaget upprepade gånger men något direkt genomslag till Rays favör blir det inte. Men faktiskt, år 1934 tillsätter statsrådet en kommitté för utarbetande av ett förslag för ett stort riksvapen för republiken Finland, och 1936 levereras ett förslag med grankvistar som postament och björnar som sköldhållare. Det är inte alltför långsökt att här se ett eko av Rudolf Rays ursprungliga förslag. Men hur som det nu var, så kom krigen 1939-45 emellan, och det här förslaget glömdes bort och blev aldrig fastställt.

Förslaget till Finlands stora vapen 1936

Rudolf Rays vapenförslag finns faktiskt att beskåda på en endaste plats, nämligen i Brunnsparken i Helsingfors. Där har det utförts i sten för att uppmärksamma den gran, uppdriven 1917, som Ray också låtit plantera i åminnelse av Finlands självständighet.


Minnesstenen i Brunnsparken

Anders Segersven

Kommunförbundets vapensamling

En av de mindre kända heraldiska sevärdheterna i Helsingfors utgörs av den samling av kommunvapen som finns i finska Kommunförbundets lokaliteter "Kommunernas Hus". Kommunförbundet är ju som bekant kommunernas och städernas intresseorganisation.

Samlingen var enligt uppgift i princip komplett i slutet av år 2011 och omfattade då 607 kommunvapen för nuvarande och tidigare kommuner och städer i Finland och också tidigare kommuner på avträdda områden i Karelen. Mer om det nedan.

Kommuner och städer i Finland har ju haft som sed att låta tillverka väggsköldar av gips eller plast för att pryda egna väggar eller ge som gåva till samarbetspartners, närmast sjukvårdsdistrikt, militärförband, skolor och dylikt. Det är alltså sådana sköldar som samlingen omfattar.

Samlingen är i princip öppen för allmänheten om man förstår att anlända under tjänstetid och förklara sitt ärende för vaktmästaren.

Vapnen för de avträdda områdena i Karelen är något av ett specialfall. De flesta hade inget vapen före år 1944, om de inte var städer som Viborg, Sordavala och Kexholm. Notera att lagen som gjorde det möjligt för kommuner att anta vapen kom först 1949. De här "kommunvapnen" är alltså efterhandskonstruktioner av traditionsföreningar och har ingen som helst officiell ställning. Man har hur som helst låtit samla en vägg av dessa också på Kommunförbundet.

På bordet låg ett par aspiranter till av dessa traditionsvapen. Som synes är entusiasmen större än den heraldiska kunskapen ibland. Ingen myndighet övervakar visserligen korrektheten i dylika icke-officiella skapelser.

Här har vi några vapen från västra Nyland, i centrum nyskapelsen för Raseborg.

Det här gav upphov till en del munterhet, men nej, det var visst inget kommunvapen...

Kommunförbundets hemsida


Anders Segersven

Torsten Stålhandske i Åbo Domkyrka

Fältherren Torsten Stålhandske (1593 - 1644) ligger begravd i Åbo Domkyrka, i "Själarnas kor". Han tillhörde släkten Stålhandske i Västergötland, inte släkten Stålhandske i Finland, vilket kanske skulle ligga nära till hands att tro här. Det finns alltså två släkter med lika namn, och att hålla reda på vilken stålhandskesläkt han tillhörde tycks ha varit svårt för en och annan. För glasmålningen i fönstret (från 1800-talet) uppvisar nämligen fel släkts vapen, den finska släkten Stålhandskes.

Jag kan riktigt se för mig glasmålaren slå upp adelskalendern (eller motsv.); "Jaha, Stålhandske i Finland, den här är det" Ätten Stålhandske i Västergötland utgick ju på 1600-talet, så den skulle inte ha varit upptagen i adelskalendern då längre. Allra minst i Finland.

Lustigt nog återfinns rätt vapen, vapnet för Stålhandske i Västergötland ändå, mycket mindre, målat på fönsterbågen. Det är intressant.

Nå, det har förekommit en sammanblandning i genealogien här i äldre tid, och det är ju möjligt att glasmålaren använt sig av föråldrad information. Jully Ramsay skriver i "Finska frälsesläkter" under släkten Stålhandske (i Finland):

”Vid riksdagen 1643 anfördes att general Torsten Stålhandske af gammal adlig släkt från Västergötland (26) gjorde anspråk för sig på samma nummer och plats, som i Finland bosatta Stålhandskar. Han hade redan upphängt sitt vapen, och påstod att introduktionen år 1625 gällde honom och icke de finska Stålhandskarne. Det beslöts att med saken skulle anstå till dess han hemkomme ur kriget, då parterna därom kunde disputera. Emellertid afled generalen följande år, barnlös, och Johan Stålhandske (tab. VI) borttog hans vapen och satte sitt i stället. Det oaktadt finns i riddarhusstamtaflan general Torsten Stålhandske inblandad i nedanstående släkt, såsom son till Joen Tyrisson (tab. IV).”

Vilket vapen Torsten själv använde sig av är klart, han har nämligen låtit rista in det på klippan vid Gäddtarmen utanför Hangö.

Dessutom lyckades jag hitta vapenbeskrivningen för Stålhandske i Västergötland (Schlegel & Klingspor: Den Med Sköldebref Förlanade Men Ej å Riddarhuset Introducerade: Svenska Adelns Ättar-Taflor; 1875).

”Vapen: Ett rödt fiell, i fiellet en svart glafven, neder i glafveändan en hvit stålhandske. På hielmen två röda horn med hvita bander, mellan hornen en svart glafven med en hvit stålhandske: skrafferingen hvitt och rödt.”

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

”Gäddtarmen/Hauensuoli" utgiven av Hangö Museum

Sparsmakad finsk heraldik

"Finland har i mange år gjort sig bemärket ved raffineret arkitektur, kunsthåndverk og kunstindustri - möbler, glas, keramik, textiler, mode - og de finlandske kommunevåbener er udslag av samme begavelse. De forener to ting, som man ellers ville tro var uforenlige: realisme - den naturtro gengivelse av en kontur, av en holdning, ja av en bevägelse - og heraldisering: en destillation, ikke blot av en tings udseende, men også av dens karakter, en uddragning av tingenes essens, og en visuel koncentrering herav til hvad man kunne kalde tingenes hieroglyf. Idealet er ikke, når der ikke kan tilföjes mere. Idealet er: når der ikke kan tages mer bort, når tingen ikke kan göres enklere."

Så skriver den danske heraldikern Sven Tito Achen (1922 - 1986) i Heraldica Fennica 1978. Huruvida den finska heraldiken ännu är lika renodlad och sparsmakad som då - var den det alltid ens då - kan diskuteras, men det är inte det det här ska handla om.

Kommunalt väggvapen för Lavia. Bildkälla: YLE

Det finns ett par ytterst enkla heraldiska vapen i Finland, de påminner dessutom om varandra, men deras tillkomsthistoria är olika. Det ena är för den före detta kommunen Lavia i Satakunda, sedan 2015 uppgången i Björneborg. Vapnet, delat i blått och silver, är från 1955 och designat av heraldikern Ahti Hammar. Till typen får man väl anse att det är ett talande vapen, i betydelsen lavia = vidsträckt, platt. Det finns en berättelse om de första bebyggarna som kom till det som skulle bli Lavia, och konstaterade "kyllä on laviaa" (nog är det vidsträckt).

Det andra vapnet är faktiskt för statsmannen och senatorn Johan Vilhelm Snellman (1806 - 1881). Vapnet är delat i silver och blått, och från 1866 då Snellman adlades och introducerades på Finlands Riddarhus året därpå. 1800-talets heraldiska vapen är ju annars kanske inte kända för enkelhet och rätlinjighet, men vapnet är därtill dessutom resultatet av en kompromiss.



Snellmans vapen i Granfelts "Finlands ridderskaps och adels vapenbok".

Snellman hade velat ha en helt vit/silver sköld som skulle ha matchat valspråket "Ne ipse maculato, alii non poterunt" (fläcka icke själv din sköld, andra kan inte göra det), men eftersom heraldikens regler kom emot här, så fick han nöja sig med en delad dito. Inte helt utan protester, sägs det.

Anders Segersven

Nio nordiska bloggar om heraldik

Noterar - med viss ödmjukhet, det måste erkännas - att Jesper Wasling på Wasling Media har tagit upp denna blogg på listan över "9 best blog on heraldry", den 14.8.2015. Man befinner sig i gott sällskap bland åtta andra nordiska heraldikbloggare.

9 BEST BLOG ON HERALDRY

Nio nordiska bloggare, förresten. Finns det värst många fler som bloggar om (renodlad) heraldik i Norden? I Finland känner jag inte till någon annan, varken på finska eller svenska. Här noterar jag inte bloggare som tangerar ämnet emellanåt, utan att bloggen fördenskull är dedicerad till heraldik allendast.

Anders Segersven

Nils Olofsson till Meldola

I blått fält en stridshandske av silver. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och blått. Hjälmprydnad: en stridshandske av silver mellan två fänikor, dexter delad i blått och silver och sinister delad i silver och blått.

Nils Olofsson till Meldola. Teckning av Anders Segersven.

Nils Olofsson till Meldola säteri i Pemar socken, Erik XIV:s vapendragare, adlades 1563. Hans far Olof Jönsson kom från Fremmansby på Åland och Meldola förvärvades tydligen först på 1580-talet; gården ägdes av Dönsbysläkten dessförinnan.

Nils var ryttmästare vid Adelsfanan I Finland och blev 1586 slottsloven på Narva där han enligt uppgift fick förläning på ett förfallet stenhus och årligt underhåll på 60 daler. Han kom att stöda Sigismund och reste 1596 till Polen varefter han vid hemkomsten varnade Klas Fleming för uppstudsighet mot hertig Karl. 1598 blev han överste över ”alla knektar” i Finland. Då Klubbekriget bröt ut blev Meldola plundrat av den rasande allmogen. Året därpå befann sig Nils på Åbo slott med planer att tillsammans med några likatänkande kumpaner fly över Finska Viken undan hertg Karl. I Nyland blev han dock gripen av herigens folk som redan var på jakt efter honom. Han fördes till Viborg och avrättades raskt varefter huvudet sattes upp över Karelska Porten. Hertig Karl hyste extra stort agg till honom, då det påstods att han i Viborg med förakt stampat på en av hertigens skrivelser, och drog in Meldola med underlydande gods till kronan. Nils Olofsson dog barnlös och hans hustru Hebla Månsdotter Stjernkors hade uppenbarligen avlidit före honom.

Ett intressant drag i Nils Olofssons vapenföring är att han långt efter att ha blivit adlad förde ett helt annat vapen än det i sköldebrevet, nämligen ett med en stjärna och ett hjärta (tinkturer okända, utom att hjärtat möjligen var rött). Varför han gjort så är oklart och varifrån vapnet kom likaså. Nämligen, samma vapen använde åbodekanen Per Ragvaldsson vid mitten av 1500-talet. Han var hemma från Kimito och hörde till Dönsby/Sjundbysläkten som vanligtvis förde en hästsko. De två herrarna hade, så vitt jag vet, inget med varandra att göra. Nils version av vapnet känner vi från sigillavtryck av år 1588. Att frälsemännen fört olika vapen före adelskapet är inget ovanligt – men att de gjort det även efter – det är smått märkligt.

Nils Olofssons personliga vapen. Teckning av Anders Segersven.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor

J. W. Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä lopulla 1500-lukua ja alussa 1600-lukua

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok

Hausen: Vapensköldar fordom uppsatta i Finlands kyrkor

Hausen: Bidrag till Finlands historia

Ljuster

I svart fält en ur av vågskura bildad stam av silver uppstigande naturfärgad gädda ur vars käft uppskjuter stolpvis ett ljuster av silver. På hjälmen ett svart hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel i silver och svart. Hjälmprydnad: ett uppskjutande ljuster av silver mellan fyra svarta tuppfjädrar.

Ljusters vapen. Teckning av Anders Segersven.

Denna släkt har sitt upphov i Pyttis Österkyrkoby där vi under första halvan av 1500-talet finner Erik som äger ett frälsehemman. Hans hustru är av adliga Kurjala-ätten. De har två barn, Bertil Eriksson, sekreterare, adlad 1573, och Anna, som blir rövad och bortförd till Ryssland vid ett ryskt överfall omkring 1582. Bertil, som f.ö. raskt övertog systerns egendomar, skrev sig till Mäntsälä i Nummis och Lappvik i Tenala. Han fungerade som hertig Johans kansliskrivare på 1550-talet, för vilket han erhöll 80 daler i lön årligen. Sedermera blev han häradshövding i Raseborgs härad och fick försäkran på Korois gods och årligt spannmålsunderhåll.

Som anhängare till hertig Johan fick han, då denne kom till makten som Johan III, uppgiften att bevaka den fångne Erik XIV. Efter en strålande karriär i rikets diverse befattningar erhöll han så adelskap år 1573. Han var gift med Margareta, dotter till borgmästaren i Åbo, Henrik Kröpelin, och avled omkring 1598 efter ett verksamhetsfullt och omväxlande liv i kronans tjänst.

Sonen Erik Bertilsson till Mäntsälä var ryttmästare och hörde till Sigismunds anhängare varför han förlorade sin gård men fick den senare tillbaka. År 1602 drog han med ”hofmän och pengar” över isen från Finland till Narva och var sedan befälhavare för en fana finska ryttare. År 1610 fick han 60 dalers ersättning då han på krigståg blivit skadskjuten och förlorat alla sina hästar. Han drev in Älvsborgs lösen i Kymmene län åren 1616 – 1618 och hatades av allmogen därstädes, då han var vildsint och övermodig.

Med Erik Bertilsson introducerades Ljuster på Riddarhuset år 1625 under nummer 111. Sin mer koleriska karriär avslutade han med att bli assessor i Åbo Hovrätt, varifrån han suspenderades nästan genast för tjänstefel . Han blev dock återinsatt med en varning. Detta skedde 1633 – 34. Han dog 1641 efterlämnande två söner och tre döttrar.

Sönerna Erik och Axel gjorde båda karriär som officerare, men Axel dog ogift och Erik hade enbart döttrar så släkten utslocknade på svärdssidan år 1667 då den senare avled som ättens sista manliga medlem.

Källor:

Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok