onsdag 6 december 2017

Finland 100 år

Lejonflaggan. Ja, det var den som användes år 1917.

Idag, den 6.12.2017, fyller republiken Finland 100 år av självständighet. Det är kanske värt att notera, hänvisande till den officiella sloganen, att förvisso har Finland och finländarna funnits till betydligt längre än så, men det är alltså 100 år sedan självständighetsförklaringen i riksdagen 6.12.1917.

Det är allmän flaggdag i dag, och det kunde ju vara på sin plats med ett ögonkast på Finlands flaggas historia.

Statsflaggor.

Under den tid Finland hörde till Sverige var den svenska blågula korsflaggan naturligtvis även Finlands, den östra rikshalvans, flagga.

När Finland knöts till Ryssland år 1809, ersattes svensk flagg med ryska flaggor, av vilka det fanns flere pga. Rysslands stormaktsställning. Lejonvapnet från 1500-talet behöll sin position som symbol för storfurstendömet Finland, men någon egen flagga hade Finland inte. Finlands Tullverk fick en egen blå flagga år 1813 och Lots- och Fyrverket en vit med blått kors år 1883. Sedermera blev dessa ryska dukar hela rikets ämbetsflaggor, men deras finska karaktär bevarades ända till år 1915, då de togs ur bruk.

Studentkårsflaggan 1848.

Sången "Vårt Land" uruppfördes på Floradagen den 13 maj 1848 i Gumtäkt i Helsingfors. Vid denna tillställning vajade som Finlands flagga universitetets studentkårs vita fana med ett påmålat Finlands vapen.

Det finska folkets"sagofarbror" Zacharias Topelius skrev i sina dikter om finländarnas och Finlands flagga redan på 1850-60-talen och i sagan "Fästningen Finlands värn" från år 1854 tog han även ställning till flaggans färger. Han var en varm förespråkare för blåvitt.

Under Krimkriget (1853-56) förlorade de finska skeppsredarna handelfartyg såsom varande ryska, varvid det i sjöfararkretsar vaknade ett behov av en egen handelsflagga. De finska fartygen förde tom. sex olika ryska handelsflaggor. Efter sekelskiftet minskade handelsflaggorna i antal.

Seglingsflagga, Nyländska jaktklubben.

Segelsällskapen hade fått en rysk flagga, vit med blått kors, i början av 1860-talet. Till denna flaggas övre inre hörn fogades landskapets eller stadens vapen. År 1910 tillsattes ännu den ryska trikoloren och vapnet flyttade ner till nedre inre hörnet.

År 1862 uppstod i Finland en flaggdebatt, startad av Uleåborgs stadsläkare Fredrik Nylander. Lejonflaggan ifrågasattes egentligen inte som statsflagga, diskussionen rörde sig huvudsakligen kring handelsflaggan. Nylander föreslog en fyrdelad rödvit duk som handelsflagga. Topelius hade samma sommar i Marstrand i Sverige i sin segelbåt hissat en blåvit seglingsflagga, där Finlands lejon visade hans hemland. Först nästa år (1863) fick flaggdebatten den stora pressuppmärksamhet som eftervärlden ännu kommer ihåg. Man var överens om nödvändigheten av en flagga men inte om dess färger. De rödgula färgerna kom från Finlands vapen och de blåvita kanske av lojalitetsskäl ur Rysslands krigsflagga. Zacharias Topelius kom nog visserligen på poetisk symbolik; högsommarmoln, himlen, sjöarna och snön.

Ett urval flaggförslag. Dagbladsflaggan uppe till höger.

Flaggorna förekom i otaliga varianter. Korsflaggor föreslogs också, men de ansågs knyta an alltför starkt till Skandinavien och detta tyckte man under rådande politiska förhållanden var oklokt. Ändå kom den av sjöfararkretsarna föreslagna röda flaggan med ett blått kors överlagt med ett gult, den sk. Dagbladsflaggan (den publicerades i Helsingfors Dagblad) att användas som och hållas för Finlands flagga. Men motståndare till denna fanns också.

Andra färgkombinationer förekom i någon mån, men de rödgula och blåvita flaggorna "fladdrade och kämpade" i sinnebilderna på tidningsspalterna. Flaggdispyten lugnade sig till hösten, för saken kom aldrig upp i lantdagen, men för det så glömdes flaggtanken inte bort och många av förslagen levde vidare som villaflaggor, vilka var en vanlig företeelse under det tidiga 1900-talet.

Lejon- eller vapenflaggorna var de vanligaste. Då motsvarade de dagens husbondevimpel. Flaggtyperna var mångahanda, för färger, figurer och proportioner bestämdes i sista hand av flaggbrukaren själv. Tinkturerna var i stort sett de samma som under flaggdebatten. Under hela den ryska tiden hölls lejonflaggan mer eller mindre som en officiell Finlands flagga; den hissades tex. under storstrejken tom. i ämbetsverkens flaggstänger. Så därför, när Finland blev självständigt den 6.12.1917, behöll lejonflaggan sin ställning framför de andra förslagen, detta trots att de blåvita färgerna understöddes av ett stort antal människor. Lejonflaggan var så att säga i statsflaggans position.

I december 1917 föreslog flaggkommittén som handelsflagga en rödgul korsflagga, men riksdagen företedde regeringen en röd flagga med ett vitt kors, belagt med ett gult (Dagbladsflaggan med vitt tillagt). Den sk. Vasasenaten stadfäste senare flaggan som handelsflagga för det vita Finland. Det röda Finland förde den helröda internationella revolutionsflaggan.

Riksdagens utrikesutskott (1918) hade strax före inbördeskrigets utbrott föreslagit en blåvit duk som tillfällig Finlands flagga. Efter kriget erhöll Finland så en vit flagga med blått kors. I flagglagen av 29.5.1918 fastställdes två (egentligen tre) flaggor. Konstnärerna Eero Snellman och Bruno Tuukkanen hade infogat till stats- och krigsflaggorna Finlands vapen. På sommaren bestämde senaten att vapnet i flaggan skulle förses med storfurstekrona, såsom konstnärerna ursprungligen hade ritat. Sedan, då Finland officiellt blivit republik, avlägsnades kronan i början av år 1920.

År 1970 färdigställdes den senaste flaggkommitténs betänkande på basis av vilken skapades den nuvarande flagglagen, godkänd år 1978. De nuvarande statsflaggornas vapen är tecknat av konstnär Olof Eriksson. Den blåvita nationalflaggan är allmänt i bruk vid olika tillställningar och i enlighet med denna har framställts den vita husbondevimpeln med blått kors. Landskapsvimplarna baserar sig på de olika landskapens färger.

Trevlig självständighetsdag!

Här börjar firandet! Kvällen den 5.12.1917 hissades 100 belysta finska flaggor i Helsingfors centrum.


Inlägget baserar sig till stor del på skriften Suomen lippu/Finska flaggan/The Finnish flag av Kari K Laurla, översättning Anders Segersven, CHF Airut 1999.

torsdag 23 november 2017

Granfelts vapenbok i ny utgåva



George Granfelts Finlands Ridderskaps och Adels Vapenbok från 1889 har utkommit i nyutgåva i år. Det är ju glädjande, eftersom den ursprungliga upplagan var på endast 500 exemplar, och de få gånger boken dykt upp på andrahandsmarknaden har den inte varit helt billig.

Återstår att se hur den trycktekniskt ter sig ut, det har sagts att tryckkvalitén i det här praktverket med guld- och silverfärg var av den nivån att det inte går att återskapa idag, åtminstone inte till ett rimligt pris.

tisdag 31 oktober 2017

Minnesmynt väcker debatt

Finska YLE skriver om ett minnesmynt i anledning av Finland 100 år och med motiv med prickskytten Simo Häyhä som väckt sådan debatt på webben att konstnären fått lov att ändra på utförandet.

Nya versionen.

Aha, det är förstås den konstiga versionen av Finlands vapen som fått folk att reagera, tänker man som heraldiker.

Tidigare version med föregivet suspekt bild av Häyhä. Jag är inte insatt i detaljerna.

Nej. Det är det att bilden av Simo Häyhä i den första versionen eventuellt inte föreställer Häyhä, så den har bytts till en bild som garanterat föreställer Häyhä. Ingen, så vitt jag har förstått, har noterat något konstigt i Finlands vapen. Och ändå har där kombinerats både Finlands flagga och vapen på ett sätt som garanterat inte är heraldiskt.

Kollegan Heinz Stürmer tog sig före att färglägga enligt skrafferingen. Varför får jag Norge-vibbar?

Det är på något sätt beskrivande för den sk. neo-nationalismen av idag, där prickskytten Häyhä från Vinterkriget tycks ha lyfts fram som ett slags galjonsfigur för finska krigsinsatser, men där man tycks sakna närmare insikt i landets vapensköld och hur den framställs. Lustigt nog, eftersom många av dessa fosterlandets ivriga fackelbärare tycker om att bära lejonsmycken av olika slag.

Urval av lejonsmycken.

Det är väl att hoppas att Heraldiska nämnden vid Riksarkivet tar tag i det här, det är deras uppgift att vaka över användandet av Finlands nationalvapen. Så här kan man ju inte ha det.

Nämligen, lagen om Finlands vapen säger så här:

Den som saluför Finlands vapen i ett utförande, som väsentligt avviker från beskrivningen av Finlands vapen i 1 §, skall för saluföring av lagstridigt Finlands vapen dömas till böter.

söndag 8 oktober 2017

Gäddtarmen vid Hangö

En fantasifull hamn vid Hangö enligt Olaus Magnus 1555. Vapnen som återges är från vänster till höger: Sture, Roos af Hjelmsäter, Tott, Gyllenstierna, Tre Kronor, Götalands lejon, Vasa, Natt och Dag samt Lämas. De här vapnen återfinns inte som sådana vid Gäddtarmen.

Eftersom jag flere gånger här på bloggen gjort hänvisningar till Gäddtarmen utanför Hangö som heraldisk källa, kunde det vara på sin plats att närmare studera denna plats. Det är fråga om två holmar, eller skär om man så önskar, Tullholmen och Kobben strax utanför Hangö, själva Gäddtarmen är det smala sund som går mellan dem.

Gäddtarmen i förgrunden, i bakgrunden Hangöudd med sin bebyggelse.

Det fungerade i forna tider som en skyddad naturhamn där sjöfarare brukade vänta på gynnsamma vindar, ibland i veckor. Som tidsfördriv ristade dessa ofta in sina initialer, bomärken och vapen på klipporna. Färdvägen från Sverige till Finland in i Finska viken och till Estland gick längs kusterna så långt det var möjligt, och leden har säkerligen använts redan under vikingatiden. En runsten i Sollentuna kyrka norr om Stockholm nämner en sjöfarandes öde: "Han drunknade i Holms hav, där hans knarr gick i kvav, tre endast kommo av". Holms hav var Finska viken, vägen till Holmgård.


Vapnet för Torsten Torstensson Stålhandske.

Det första kända belägget för Hangö som hamnplats återfinns i det itinerarium som finns bevarat i den danska konungen Valdemar II Sejrs jordebok, en segelbeskrivning från Blekinge till Reval uppgjord på 1200-talet.

 
Vapnen för Klas Hermansson Fleming och Elin Henriksdotter Horn.

Olaus Magnus skriver i sin "De nordiska folkens historia" från 1555 om hamnen i Hangö, eller Hangethe som det då kallades, och det hela illustreras bland annat med vapensköldar, som uppenbarligen redan då fanns där inristade i riklig mängd. Olaus Magnus är ju känd för att inte låta fakta störa en bra historia, och om illustratören kan väl åtminstone konstateras, att denne knappast varit i närheten av Norden. Kanslisten vid kungliga krigskollegiet Sigfrid Lorentz Gahm, som tillbringade några veckor här år 1750, konstaterar missnöjt i sin dagbok: "han (Olaus Magnus) afritar de skölde-märken, som der finnas, men huru mycket han felat, kan den bäst finna, som med grant öga wil åskåda desse minnesmärken".

Själva sundet Gäddtarmen i bakgrunden, i förgrunden vapnet för Knut Jönsson Lilja af Ökna.

Nå, inristade vapen från medeltiden och framåt finns det ändå gott om, 128 stycken, det första från 1400-talet, de flesta från 1500- och 1600-talet, för att sedan avta fram till 1800-talet. En del har säkert vittrat bort och försvunnit längs århundradena, de senaste försvann vid sprängningar på 1960-talet, innan området skyddades som fornminne. Ristningar av alla slag finns här omkring 600.

Vapen för Mårten (?) Lax.
Augustin Ehrensvärd med sällskap var på besök 1754 för att utföra sjömätningar för eventuella befästningsarbeten på Hangöudd.

Källor:
Birger Boström: Hangö udd, forntida hamnar och hällristningar, Hangö 1968
Gäddtarmen/Hauensuoli, Hangö stads museinämnd 1969

torsdag 5 oktober 2017

Autis-släkten


En sköld med sexton snedrutor, 6+5+3+2. Hjälmprydnad: ett par oxhorn. Tinkturerna är okända.


Autis-släktens vapen. Teckning av Anders Segersven.


Stamfadern Henrik var borgare i Åbo, härstammade från Tervik i Pernå och var ofrälse. Hans hustru var dock av adlig börd; hennes mor var Karin av Villiläsläkten och far Torsten Björnsson Get. Sonen Torsten Henriksson till Autis i Lemo och Villilä i Masku kom således att äga adliga gods och nyttjade Villiläsläktens snedrutade sköld.


Han var bl.a. fogde på Kastelholm och häradshövding i Äyräpää härad. Han deltog i riksdagen i Stockholm år 1560 och tog sedermera Erik XIV:s parti i kampen mot hertig Johan samt deltog i Åbo belägring år 1563. Senare skulle han ödmjukt komma att begära nåd och tillgift av Johan III för detta tilltag, vilket konungen biföll 1569. Senare blev han ståthållare på Karkhus i Livland fram till 1573 då han "var så blödig till sinnes" att han uppgav det till ryssarna utan motstånd.


Han var gift sedan 1546 med Barbro Olofsdotter Wildeman och slöt sina dagar  år 1585. Han hade två söner; Henrik och Salomon som tycks ha dött unga samt en dotter Elin, gift med ståthållaren Gödik Fincke, som när hon avled i början av 1600-talet utsläckte ätten.


En kronkåsa som tillhört Torsten Henriksson till Autis, och med Autis-släktens vapen. Enligt uppgift uppbevaras den på Västerviks museum. Bildkälla: Muinaisuutemme jäljet, Gaudeamus 2015.


Autis-släktens hjälmprydnad är inte bevarad, men om man utgår ifrån att vapnet är detsamma som Villinäsläktens, så utgörs den av två oxhorn.


Källa:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

tisdag 3 oktober 2017

Skinnarbacka-släkten


Teckning av Anders Segersven.


I skölden ett lindlöv. Tinkturer och hjälmprydnad okända.


Teckning av Anders Segersven


Sköld kluven och sinisterdelad. Hjälmprydnad: en ginbalksvis ställd pistol mellan två lansfanor. Tinkturer okända.


Skinnarbackavapen i Borgå kyrka enligt Elias Brenner 1670.


Skinnarbacka i Borgå socken har härbärgerat en släkt som i brist på bättre namn kallats för Skinnarbackasläkten. Den förste kände medlemmen var Olof Grelsson eller "Olof på Näse" som han kallades. Han uppges ha varit av oäkta börd och fungerade som slottsfogde på Tavastehus år 1508. Han var gift med Ebba Jakobsdotter Dufva. Efter hans död kom hon att gifta om sig med Henrik Risbit.


Från J V Ruuth.


Sonen Grels Olofsson möter vi så på Skinnarbacka. År 1556 klagar han att grannarna, bl.a. hans egen mor Ebba påNäset brukar hans ängar, åkrar och skog och vill därför sälja gården till kronan. Menlöst måhända, men vapenförande var han , i ett sigillavtryck från 1573 stöter vi på hans lindlöv för första och enda gången. Om han gjorde rusttjänst är oklart, men i något slags adliga kretsar rörde sig åtminstone fadern. Något vapenbrev är inte bevarat.


Sönerna Jakob och Johan Grelssöner kunde inte vid frälserannsakan 1586 bevisa någon sköld och hjälm, men båda hade gjort rusttjänst och adelsgiften detta till trots.. Det hela blir alltså ganska oklart och längre än så här förmår vi inte följa släktlinjen.
Per Johansson till Skinnarbacka på Gäddtarmen


En okänd faktor återfinns på Gäddtarmen vid Hangö. Där har Per Johansson till Skinnarbacka ristat in sitt fullständiga vapen och mer vet vi inte om honom heller. Kanske var han son till Johan Grelsson? Vapnet tillhör inte någon annan känd släkt, så i brist på bättre klassificering får vi hänföra även honom till denna ätt. Genom ett lustigt sammanträffande är Pers vapensköld indelad på samma sätt som Risbitarnas, dvs. Ebbas nye makes släkt. De förde visserligen ett vädurhorn i det dextra fältet. Indelningssättet är annars ganska sällsynt för denna tid och vapnet är snarlikt Risbitarnas. Per Johansson återfinns ändå inte i deras ättartavla.


Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
J V Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä
Gäddtarmen / Hauensuoli, Hangö stads museinämnd

lördag 30 september 2017

Karis stads vapen önskas tillbaka


Läser i lokaltidningen Västra Nyland att initiativet för att få tillbaka Karis stads vapen på det gamla stadshuset har gått framåt. Att namninsamlingen startades skrev bland annat Yle och Västis om i somras.


Som uppvuxen och skolgången i Karis kan man ju inte annat än uppskatta detta. Något teoretiskt hinder för att fortsätta använda utgångna kommunvapen i traditionssyfte finns ju inte och det konstaterades redan 2008, så om jag tolkar det här initiativet rätt så gäller det närmast att övertyga Raseborgs stad om att vapnet uttryckligen borde återvända till taket på det tidigare stadshuset.

Stadshuset i Karis.
Så här var det förr. Bildkälla: VN.
Karis, Pojo och Ekenäs uppgick ju som bekant i den nya staden Raseborg från och med 1.1.2009, och ett helt nytt vapen skapades.

Raseborgs stads vapen.
Angående vad Karis stads vapen står för, så kan man läsa i "Kommunvapen i Nyland" (Nylands svenska landskapsförbund 1969):

"Karis köping, som år 1930 avskildes från Karis landskommun, har föredragit att dela traditionerna med landskommunen eller det forna Karis med sina tre borgar. Vi ser alltså i vapnet en borg med tre torn, som symboliserar Raseborg, Junkarsborg och Grabbacka. Strömmen syftar på Svartån, den samfärdsled till Tavastland, kring vilken socknen ursprungligen bildades, och det gyllene hjulet symboliserar järnvägen och industrin, som senare betytt så mycket för Karisbygden."

Karis landskommun, ja den fanns ju också, och uppgick i Karis köping 1.1.1969.


Karis landskommun.


Uppdatering 17.10.2017: Karis stads vapen hängs upp igen: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/17/karis-stads-vapen-hangs-upp-igen