fredag 18 augusti 2017

Erik Hare


Erik Hares vapen. Teckning av Markku Koponen.


Det gamla Harevapnet, som redan Erik själv förde var: i blått fält en hares huvud av silver. Hjälmprydnaden var enligt vapenbrevet av år 1639: en uppskjutande väpnad arm som håller en pistol; allt av naturlig färg. På var sida två lansar med i blått och silver schackrutiga fanor. Hjälmtäcket och hjälmbindeln i guld, blått och silver.

Harevapnet i Klingspors vapenbok.

Den store plågoanden för den olycklige fången på Kajaneborg, Johannes Messenius, var Erik Hare eller Hara, ståthållare på Kajaneborg och Uleåborg, om vilken Messenius skriver: ”Erik Hare var för mig värre än mina värsta mardrömmar”.


Hare kom till Finland år 1599 med hertig Karl på den expedition som riktade sig mot smygkatoliker och anhängare av kung Sigismund. Väl i Finland, kom han att som den skrupelfria och äregiriga man han var att snabbt stiga i graderna, först kunglig stallmästare i Finland, sedan fogde på Tavastehus, befallningshavare över Österbotten, och de tidigare nämnda höga ämbetena.


Sigill återgiver i JW Ruuths "Suomen rälssimiesten sineteistä".


Han hade inte hunnit erhålla adelskap, när han redan år 1627 dog. Begravningen genomfördes ändå med all ståt som en adelsman tillhör och hans vapen, som brukligt var, upphängdes i kyrkan. Det är inte helt klart vilken kyrka det var, men det är sannolikt att det var kyrkan i Pälkäne. Övrig adel i trakten tog anstöt av detta och väckte talan i Åbo hovrätt, som dömde skölden att avlägsnas eftersom den avlidne hade ”stulit den heder som tillkommer en adelsman”.


Erik Hares söner lydde, och tog ned skölden, men i all tysthet en natt. Detta tilltalade inte hovrätten som beordrade att proceduren skulle upprepas - offentligt i närvaro av allt kyrkfolket ”till lärdom och rättelse”.


En viss upprättelse fick släkten ändå när Erik Hares son Erasmus adlades år 1639.


Källor:


Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden


Markku Koponen: Erik Hare/Hara (manuskript)


Matikkala & Brummer (red.): "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011)

fredag 21 juli 2017

En av hertig Johans björnar finns bevarad


Bild: Heini Kirjavainen/TMK.


Jag har ju tidigare här skrivit om hertig Johan och hans vapen, men ett inlägg i museibloggen Varsinais-Suomen kulttuuriperintöblogi ("Kulturarvsbloggen för Egentliga Finland") där forskare knutna till Egentliga Finlands landskapsmuseum skriver, kom fram med någonting jag inte kände till från tidigare.


Det finns alltså uppbevarat i Åbo museicentrals samlingar ett tygmärke föreställande en björn hållande ett svärd (vars spets gått förlorad), i storleken 16 x 6,7 cm. Märket hittades redan år 1939, då statsarkeolog Juhani Rinne utförde provgrävningar på sydsidan av Åbo slott.


Detalj av vapnet över porten till Åbo slott. Bild: Tanja Ratilainen/TMK.


Märket, som fullt motsvarar Satakundas (Norrfinne) björn i hertig Johans vapen, den versionen som han tog i bruk och som finns ovanför porten till Åbo slott, är tillskuret av silkesbrokad och färgat gult med färgämne från perukbusken (Cotinus coggygria). Märket har sedan broderats med guldtråd och svärdets hjalt har prytts av små ädelstenar. Björnen har alltså varit gyllengul till färgen.


Björnen har alltså funnits på ett vapenkläde eller fana av något slag. Det finns faktiskt ett inventarium bevarat från 1563, där det uppräknas flere vapenkläden som tillhört hertig Johan och Katarina Jagellonica. De har varit tillverkade av röd och blå sidenatlask, samt av rött, blått och gult flauschtyg. I hertig Johans säng fanns det också en baldakin med hans vapen.


En skriftlig källa till hertig Johans användande av björntecken nämns också, hovpoeten Henricus Mollerus skrev en dikt om hertigens friarfärd till Danzig år 1562 med fartyget Ursus Finlandicus: "Aulaeum Gratiarum Ursus Finlandicus Aquila Polonica", där han bla. beskriver vapnet med en gyllene björn sydd med guldtråd.


Det har skrivits en hel del om fartyget Ursus Finlandicus i sammanhanget symboler för Finland och Finlands vapendjur, men Leif Tengström påvisade redan på 1980-talet i debatten kring "Suomen sinivalkoiset värit" att fartyget inte tillhörde kronan, utan handelsmannen Henrik Innamaa från Åbo, så namnet torde ha varit valt av denne och därmed en tillfällighet i sammanhanget.


Björneborgs vapen.


I ett sammanhang har ändå hertig Johan lämnat ett björnvapen efter sig, i vapnet för Björneborg som han lät grunda år 1558. Staden utgjorde på sätt och vis en ersättare till Ulvsby som på grund av landhöjningen hamnat för långt inåt land för sjöfarten och förlorat sina stadsrättigheter.


Hertig Johan står för övrigt staty i Björneborg sedan år 2008.

fredag 2 juni 2017

Helsingfors, staden med många färger


Bildkälla: YLE/Werklig

Så har då den dagen kommit då också Helsingfors, huvudstaden, sällar sig till de som valt att byta ut sitt gamla stadsvapen mot en ny hmm... visuell identitet.


Skärmdump/YLE


Det här är det vanliga tugget som heraldikerna väl känner till. Ett heraldiskt vapen är uttryckligen gjort för att användas, desto mer desto bättre; "vad namnet är för örat är vapnet för ögat".


Här har också framförts det vanliga argumentet att det gamla vapnet inte försvinner, det reserveras för högtidligare bruk. Det här har hörts i de här sammanhangen åtminstone sedan det sena 1980-talet. Det är för att lugna upprörda traditionalister men samtidigt säger man också i förtäckt form att "egentligen tycker vi att kommunvapen är mossigt och vill göra något nytt och trendigt".


Grafikern och bloggaren Kasper Strömman, som jag haft nöjet att hänvisa till också tidigare, är inte nådig:



Skärmdump/YLE

Strömmans jämförelse av färgskalan med Elloskatalogen hösten 1987 var faktiskt riktigt kul.


Bildkälla: Kasper Diem

Kasper Diem - Kasper Strömmans blogg på finska
Svenska YLE
Finska YLE




Stadshuset









torsdag 27 april 2017

Vapenförslag för Porkala


När man nu här har tagit upp vad lokaltidningarna skriver i heraldikväg, så kan det ju noteras att Kirkkonummen Sanomat av den 9.4.2017 (sid 27) i en mindre notis presenterar ett vapenförslag för den tilltänkta kommunen Porkala, som skulle bestå av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt.


"Bildkonstnären Tapio Soivio från Sjundeå har gjort ett förslag till vapen för Porkala. Vapnet är utfört genom att följa traditionell vapenheraldik. Skärgårdsbåten beskriver Ingås, Sjundeås och Kyrkslätts långvariga kulturidentitet. Tre stjärnor symboliserar tre kommuner, och kanonen områdets betydande militärhistoria, garnison och fortet på Makilo."


Det är bara det att, så vitt jag vet, är den eventuella sammanslagningen av Ingå, Sjundeå och Kyrkslätt totalt icke-aktuell för närvarande, och den så kallade SOTE-omorganiseringen av sjukvården som är på kommande torde göra att en av de avgörande orsakerna till tidigare kommunsammanslagningar faller bort. Det senaste livstecknet var ett förslag av några affärsmän för snart två år sedan och därefter tystnad. Någon offentlig diskussion om det här har inte förekommit över huvud taget. Så, varifrån blåser det nu egentligen?


Vad själva vapnet beträffar så faller det väl inom kategorin "värre har man sett". Något överlastat och kanonen är framställd på ett för heraldiken ovanligt vis, samt dessutom fegvänd - normalriktningen borde vara åt dexter.

fredag 21 april 2017

Jägerhornvapen tillbaka i Kyrkslätt kyrka

Fastighetsskötare Anders Nyqvist med det återinstallerade vapnet i kyrksalen. Källa: Viisykkönen.

Lokalbladet Viisykkönen kunde berätta att ett huvudbaner tillhörigt släkten Jägerhorn af Spurila har återbördats till Kyrkslätt kyrka i Västra Nyland. Historien är smått fantastisk, vapnet hade varit försvunnet sedan hösten 1944, då kyrkan i likhet med det övriga så kallade Porkalaområdet måste utrymmas.


Kyrkslätt kyrka.

Uppenbarligen hade vapnet förts till Haapajärvi kyrka i norra Kyrkslätt, som förblev på den finska sidan av arrendeområdet, och där i något skede hamnat under golvet, för där hittades det, enligt uppgift år 2008. Därefter har det konserverats, och hängdes nu alltså upp tillbaka i sin ursprungliga kyrka.

Haapajärvi kyrka, norra Kyrkslätt.

Att vapnet bevarats är ett smärre under, det hade under årtionden legat med framsidan mot den fuktiga marken. Det är det enda bevarade huvudbaneret i Kyrkslätt kyrka, enligt uppgift har det funnits några fler, men de har alla försvunnit längs med tiden. Kyrkan hade under den sovjetiska arrendetiden använts som samlingslokal och biografsal, och farit rätt så illa.

Jägerhorn af Spurila enligt Granfelts vapenbok.

Huvudbaneret tillhörde överstelöjtnant Carl Gustav Jägerhorn af Spurila, som ägde Gunnarskulla gård på Porkala udd i Kyrkslätt. Han dog och begrovs i kyrkan år 1761.


Finskspråkiga lokaltidningen Viisykkönen

Kyrkslätt svenska församling

lördag 4 mars 2017

Heraldiska Sällskapet i Finland firade sina 60 år

Igår, den 4 mars 2017, samlades en illuster skara finska heraldiker på anrika Skatuddens Casino för att fira Sällskapets 60 år. Stämningen var hög, maten god och föredragen intressanta. Här följer en liten bildkavalkad från kvällen.

Skatuddens Casino en kväll i mars.
 
Ett av kvällens ämnen var presentationen av president Sauli Niinistös vapen, för att fogas till Sällskapets samling av finska presidentvapen. Till vänster om skölden heraldiske konstnären Reijo Helläkoski, som utfört den här versionen av vapnet.


 
PhD Antti Matikkala berättade om planeringen och tillkomsten av Niinistös vapen.
En version av HSiF:s vapen, snidat i trä av medlemmen Heinz Stürmer.
Emeritus ordförande Maunu Harmo föreläste om de "tre stora", heraldikerna Gustaf von Numers, Ahti Hammar, Olof Eriksson och den finländska kommunheraldikens guldålder.
Likaså emeritus ordförande Hannu Hillo kåserade kring Boris von Köhnes inverkan, eller försök till inverkan, på finska stadsvapen under 1800-talet.

I det här sammanhanget kunde det även nämnas att HSiF:s hemsidor har förnyats, jublileumet till ära. En del finjusteringar återstår ännu, visserligen.

lördag 25 februari 2017


Söfring Sigfridsson

I blått fält två korslagda sablar av silver med fästen av guld mellan två i bjälke ställda röda lod. På hjälmen ett blått hjälmtäcke fodrat med silver och hjälmbindel av silver och blått. Hjälmprydnad: två gröna fanor med röda stänger och spetsar av guld.
Söfring Sigfridsson. Teckning av Anders Segersven.
Söfring, eller Severin som han ibland kallas, skrev sig till Tevala i Birkkala socken, vilket han erhållit genom sitt gifte med Margareta Henriksdotter till Voltis i hennes andra gifte.

Söfring var slottsskrivare på Tavastehus år 1583 och från frälserannsakan år 1589 antecknas det att han i sin ungdom tjänat konungen i fält och därav ”både fått skada på sin lekamen och mist sin häst”. 1592 var han löjtnant under Sten Månssons fana och blev adlad av kung Sigismund två år senare, den 26 juli 1594. Han deltog i Klubbekriget i Klas Flemings här. Eftersom bönderna hade bränt upp Tevala fick han år 1598 40 dagsverken av Birkkala socken, tydligen för uppbyggnadsarbeten. Samma år var han dock död och efterlämnade inga barn. Tevala gick i arv till hustruns son från sitt första äktenskap, Matts Sigfridsson Delphin. Denne erhöll evigt frälse på gården år 1638.

Söfring Sigfridsson i Klingspors vapenbok.
Den ursprungliga vapendeskrivningen, som uppbevaras i Tilaska samlingen i svenska Riksarkivet lyder: ”Twå gröna fanor med röda staker på hielmen, och uddarne förgylta, och harnesket svartbrunt, twå försölfrede sablar med förgylta fästen emot hvarandra, mellan tu röda lod uti blått field. Krantzen och hielmtäcket hwitt och blått”.

Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Schlegel & Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok
Tengström: ”Muschoviten...Turcken icke olijk”; Ryssattribut, och deras motbilder, i svensk heraldik från Gustav Vasa till freden i Stolbova, Jyväskylä 1997