söndag 29 april 2018

Piilois-släkten

I skölden en på stammen stående och till sinister språngande galt och på hjälmen ett sinistervänt galthuvud mellan två vesselhorn. Tinkturer okända.


Piilois-släktens vapen. Teckning av Anders Segersven.

Lasse Påvelsson, som kallas "ärlig, välbördig man" och som hade varit konungens småsven, erhöll i förläningsbrev av år 1586 Piilois säteri med hemman i Putta och Öija i Vemo socken. Hans hustrus förre man, fogden Kristoffer Blume, hade sedan 1570 under adlig rusttjänst innehaft Piilois. Hustrun hette Elsa.

Lasse var fogde i Norra Finland och kallades 1597 till Åbo slott på befallning av Klas Fleming. Samråd med adeln skulle hållas där då slottet intagits. Under stridigheterna och räfsten som följde tiderna därefter avhöll han sig från intrigerande ("fjärran från hemliga praktiker") och belönades 1599 med försvarelsebrev, utfärdat av ståthållaren Joakim Scheel. Han begav sig till kriget i Livland och stupade därstädes, uppenbarligen 1601.

Vapenbilden antyder sammanhörighet med Voltis- och Årlaks-släkten som alla förde galtar i skölden. De i sin tur har tydligen ärvt frälserätt av uradliga släkten Bitz, som dock förde en svart bock i guldfält. Ett indicium kan vara det faktum att Piilois säteri år 1607 gavs åt hövidsmannen Baltsar Bäck, som på mödernet härstammade av Voltissläkten.

Sigillavtryck för Lasse Påvelsson. Från Ramsays Frälsesläkter.

Vapenbilden som här återges avbildar galten sinistervänd, vilket är ovanligt ("fegvänd"). Voltissläkten och de andra för galten riktad åt dexter, vilket är normalriktingen inom heraldiken. Vapnet är känt från sigillavtryck tillhörigt Lasse Påvelsson och det är möjligt att sigillgravören riktat stampen åt "rätt" håll, varvid avtrycket naturligtvis blir spegelvänt. Sådant kan ske och har skett.

Under medeltiden var det kutym att vapnet fördes dextervänt för att då riddaren bar skölden på vänster arm och gick framåt, skulle även bilden röra sig framåt och inte med baken före, vilket kunde betraktas som löjeväckande.

Källa: Jully Ramsay: Frälsesläkter i Finland intill Stora Ofreden

Anders Segersven

onsdag 25 april 2018

Monikkalasläkten

Också känd som Knut Skrifvares adliga ätt.

I skölden tre störtade pilar (eller skäktor, förr kallade "strålar"), på hjälmen likaså, tinkturer okända.

Monikkalasläktens vapen. Teckning av Anders Segersven

Monikkalasläkten kan lätt sammanblandas med släkten Erthel, som också ägt godset med samma namn och kallats därefter. Så kallas denna släkt också i vissa källor Knut Skrifvares ätt efter stamfadern Knut Andersson. Han var lagläsare och domhavande i Borgå och Hattula härad från 1520 till 1539. För trogen tjänst adlades han av Gustav Vasa år 1529, enligt uppgift "för Then tråskap han åss ok wårt Riike Sweriige manneliga ok tråliga bewiist haffuer och en nw her efter hulleliga ok tråliga bewiisa måå ok skaal" och i vapnet "skjöldt och hiälm medt tre stroler".


Monikkalasläkten, annan version. Teckning av Anders Segersven.

Efter hans död 1550 talades det om att han satt sig på kronojord, fördrivit vissa bönder och utsugit andra. Ett uppträdande som tyvärr var långt ifrån ovanligt för en frälseman under denna tid. Sonen Johan Knutsson var hingstridare för kungen år 1556, sedan var han befallningshavare på ett flertal av kronans slott, bla. Lode och Kopore i Baltikum och Tavastehus i Finland. Han dog barnlös men hade två bröder, Jakob och Klas.

Sigillavtryck för Knut Andersson.

Klas skrev sig till godset Suickas och hade en son Henrik, ryttare år 1602. De bildar en gren som ibland tagits för en skild ätt; Suickassläkten. De förde ändå en version av pilvapnet.

Sigillavtryck för Klas Knutsson och Henrik Klasson. Från JV Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä.

Jakob Knutsson skrev sig till Kernala i Janakkala socken och sonen Johan kallade sig själv "Stråll" i efternamn. Han var fänrik och stupade år 1605 i slaget vid Kirkholm. Med honom torde släkten ha utslocknat. Det "officiella" vapnet ovan är den vedertagna versionen, men ett sigillavtryck av Knut Andersson från 1538 visar pilarna ställda balkvis snett nedåt till sinister. Suickasgrenen förde dem riktade åt motsatt håll. På sigillavtrycket av Klas Knutsson till Suickas kan man dessutom ana ett par oxhorn som hjälmprydnad (och möjligen något mellan dem), men avtrycket är otydligt.

Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
Schlegel& Klingspor: Den ointroducerade svenska adelns ättartaflor
Raneke: Svensk adelsheraldik med Klingspors vapenbok
Leif Tengström: Muschoviten ... turcken icke olijk

Anders Segersven

söndag 1 april 2018

Begravningsvapen och andra vapen i kyrkor


Det finns naturligtvis andra heraldiska vapen i kyrkor som inte helt faller under begreppet huvudbaner/anvapen/begravningsvapen. Ett dylikt begravningsvapen kännetecknas ju av att det burits i begravningsprocessionen och därmed har det varit försett med en bärstång som i vissa fall ännu finns kvar, eller åtminstone resterna av fastsättningen.


Ett svart sorgflor har också funnits knutet kring stången, och rester av det kan också i vissa fall finnas kvar.

En typisk minnessköld med ätten Boije af Gennäs vapen, Åbo domkyrka.

Ett vapen som uppsatts i kyrkan till åminnelse av någon avliden, men som inte har burits i begravningståget kallas minnessköld eller epitafium . Det kan annars likna ett begravningsvapen, men det har ingen bärstång, eller rester av en.

Epitafium för släkten Tigerstedt i Åbo domkyrka, ersättande vapen som brunnit upp i Åbo brand 1827.

Alliansvapen för Åke Tott och Kristina Brahe på gravmonumentet i Åbo domkyrka.

Sedan finns det ju naturligtvis utsmyckningar i kyrkan, väggmålningar eller glasmålningar som kan vara hänvisningar till någon avliden, men likaväl kan beteckna någon som gjort betydande donationer till kyrkan.

Också kistan kunde smyckas med vapen. Den här utdragna kistan tillhör Jöns Kurck, begraven i kryptan under Åbo domkyrka.

Anvapen i form av så kallade anträd, en mer sällsynt form att framställa anorna. Här anorna för Gustaf Johan Kaspersson Wrede, död 1695, i Orimattila kyrka. Museiverket.

söndag 25 mars 2018

Huvudbaner och anvapen


Nu är det tänkt att det här ska handla om begravningsvapen, men låt oss reda ut begreppen först. Inga von Corswant-Naumburgs avhandling och bok "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" kom ut 1999 och torde utgöra ett tungt vägande ord om det här ämnet för en bra tid framöver.

Vapengrupp i Pernå kyrka, med huvudbaneret för släkten Creutz överst och anorna därunder.

Huvudbaneret är alltså huvuddelen i en vapengrupp upphängd i en kyrka, den avlidnes heraldiska vapen, och anvapnen dennes anor från fäderne och möderne, helst upp till fjärde eller femte led. Det utgör sexton respektive trettiotvå stycken. Om någon fattades, var ofrälse, kunde man också använda sig av kreativitet (dvs. hitta på). Sådant har emellanåt orsakat en del huvudbry hos senare tiders genealoger.


Vapen av "brödspademodell" i Sagu kyrka. Till vänster skymtar Anrep, i mitten Boose och till höger Lindelöf.

Ordet begravningsvapen har enligt uppgift uppfunnits först i början av 1900-talet av svenska kyrkohistoriker, bla. för bokverket "Sveriges kyrkor" 1912. Eller som Sigurd Wallin, en av författarna till "Sveriges kyrkor" konstaterade 1948:

"Begrafningsvapen är en gemensam benämning på ett flertal olika slag av vapen, heraldiska såväl som bruksvapen, vilka alla äga det gemensamt, att de en gång blivit burna i en begravningsprocession. I nedanstående rader kommer blott en grupp av dessa att behandlas, nämligen sådana heraldiska vapen av skulpturerat och målat trä som, fästa på bärstänger, fördes med i begravningsprocessionen liksom fanor."

Vapen i Karis kyrka. Från vänster Björnram, Stålarm och Löwen.

Vi talar alltså om vapen som burits i en begravningsprocession och sedan hängts upp i kyrkan. Det här är en sedvänja som i det här utförandet är typisk för Sverige och därmed också Finland, även om någon form av begravningsvapen, eller åtminstone minnessköldar, kan påträffas även i de övriga nordiska länderna, Tyskland, Nederländerna och Storbritannien. De äldsta bevarade vapnen som anknyter till begravningar härstammar från 13-1400-talet och sedvänjan är som starkast under 1600-talet för att sedan småningom avta och helt dö ut i början av 1800-talet.

Så här kan man också göra. Huvudbaner för Johan Giös, död 1697, i Tenala kyrka med anvapnen grupperade i hjälmtäcket. I nedre delen syns också en del "bragder" som tyder på militära förtjänster.

Olaus Magnus skriver i sin "Historia om de nordiska folken" (1555) redan om detta, och i det här fallet gäller det första halvan av 1500-talet:

"Först kommer ett långt tåg af adliga. Efter dem rider på en pansarklädd häst en man, väpnad från hufvud till fot, närmast framför liket, som hvilar på en präktig bår. Förridaren gifver man ett blottadt svärd att bära i högra handen med fästet lyftadt mot himlen samt hänger på hans rygg den sköld med tillhörande märke, som den döde burit i strid. Allt detta öfverlämna arfvingarna tillika med några jordagods såsom en frivillig gåfva till den helgedom där begrafningen sker. Dock varda hästen, svärdet och vapenrustningen genast till skäligt pris återköpta af sagda arfvingar; allenast skölden blifver kvar och upphänges på en förnämlig plats i kyrkan, till ett tecken att denne utmärkte man varit boren af en ärorik ätt, och att han redligen kämpat för Guds ära och för sanning och rätt."

De tidigaste begravningsvapnen var oftast målade på träskivor, inte helt olikt en brödspade, så småningom började vapnen, främst huvudbaneret, sågas ut ur träet längs konturena. Hjälmtäcket målades i början, sedan förekom det att det klipptes ut av böjda plåtar som fästes bakom skölden, för att sedan under stormaktstidens glansdagar snidas ut i trä som plastiska lövverk av främst akantusblad.

Begravningsprocession 1652 till Strängnäs domkyrka för pfaltzgreven Johan Casimir och hans sonson Johan. Kopparstick av Johan Sass. KB.

I det skådespel som utgjorde själva livet för en ståndsperson under tidigmodern tid hade alltså även döden en viktig plats.

Vapengrupp kring ett huvudbaner för ätten Galle i Finland, Sagu kyrka.
I Sverige finns det bevarat ca. 2000 av dessa begravningsvapen, i Finland omkring 500, främst förstås i kyrkorna där de en gång hängdes upp men också i någon mån på museer.

Källor:

Inga von Corswant-Naumburg: "Huvudbaner och anvapen under stormaktstiden" 1999
Wilhelm Brummer: "Pää- ja esipolvivaakunat" i konferensantologin "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa", SKS 2011

onsdag 14 februari 2018

Föreläsningar inom Heraldiska Sällskapet i Finland våren 2018


Heraldiska Sällskapet i Finland möts som regel den tredje torsdagen i månaden (utom under sommarsäsongen) på Vetenskapernas Hus i Helsingfors, och till programmet hör en föreläsning i något heraldiskt ämne,  kallad STUDIA HERALDICA-serien.

Vetenskapernas Hus, Kyrkogatan 6, Helsingfors.

Här är programmet för våren 2018:

- To 15.2.2018 kl 18.30 Helsingin kaupungin uusi visuaalinen ilme ja vaakunankäytön tulevaisuus (Helsingfors stads nya visuella profil och vapenbruket i framtiden), publikationschef Rita Ekelund, Helsingfors stadskansli och huvuddesigner Mikko Reponen, Werklig Oy. Sal 404.

- To 8.3.2018 kl 18.00 Sällskapets årsmöte och årsmötesföreläsning: Kansainvälisen heraldisen akatemian tuoli nro 71 (Om stol nr 71 i Académie Internationale d’Héraldique), akademiledamot PhD Antti Matikkala, Sal 404.

- To 19.4.2018 kl 18.30 Heraldiikkaa graafikoille - heraldiikan opetuksesta graafisen alan opiskelijoille (Heraldik för grafiker - om undervisning i heraldik för studenter inom den grafiska branschen), Intendent Petteri Järvi, Sal 404.

- To 24.5.2018 kl 18.30 Heraldiikka ja yliopistojen osakunnat (Heraldik och universitetens nationer), Turun yliopiston Savo-Karjalaisen Osakunnan vaakunamestari (Vapenmästaren vid den Savolaxisk-Karelska Nationen vid Åbo universitet) Kristian Dorra, Sal 104.

Vetenskapernas Hus, placering på kartan.
Föreläsningarna är öppna för allmänheten och är avgiftsfria. Förbehåll för eventuella ändringar naturligtvis, men i mån av möjlighet försöker jag föra in dem här om sådana uppstår.

Notera att föreläsningarna går på finska.

Välkommna!

Anders Segersven, vice ordförande, HSiF


måndag 15 januari 2018

Sturevapnet på Åbo slott



I anslutning till borggården på Åbo slott finns det ett i sten hugget vapen fäst i väggen. Legenden vet berätta att det bakom stenen har murats in en rövare, som hade för vana att äta oskyldiga barns hjärtan.

Teckning av Gustaf von Numers.

Nåja, dylikt hör till vandringssägnernas värld, och i vapnet ser vi ju ingalunda hjärtan, även om likheten är stor, däremot släkten Stures sjöblad.

"I fält av guld tre balkvis ställda svarta sjöblad"

Och sjöblad, det är vad idag heter näckrosblad, inte alldeles sällsynta inom heraldiken. Vapnet knyter an till Sten Sture den äldre, han som besegrade kung Kristians trupper i slaget vid Brunkeberg 1471, och sedermera fick bland annat Åbo slott i förläning.

Alliansvapen för Sten Sture och hustrun Ingeborg Åkesdotter Tott på östra väggen i slottskapellet fråm 1480-talet.

Åbo slott hörde till hans förläningar under åren 1472 - 1499 och det är känt att han besökte slottet åtminstone 14 gånger och stannade ofta månader i taget. Under den här tiden gjordes en hel del tillbyggnader och förbättringar på slottet, bland annat den sk. Sturekyrkan, en sal med valv slagna i baltisk stil. Vapnet i väggen är från samma tid, uppenbarligen mellan åren 1486 - 1490 eftersom initialerna HK nedanför vapnet torde hänvisa till Hans Kyle, som var fogde på Åbo under denna tid.

Kungasalen, Åbo slott.



torsdag 28 december 2017

Åbo stads vapenföring


Sigillet av år 1309, ursprungligen på ett brev från kaniken Tore m.fl. angående turer kring valet av biskop Ragvald II. Randtexten är skadad men anses ha lytt "Sigillum civicum in Abo".

Åbo, äldsta staden i Finland, räknar sitt ursprung från slutet av 1200-talet och stadsvapnet från ett sigill av år 1309. Då lagen om kommunvapen trädde i kraft 1949 valde man i Åbo till sist att inte låta stadfästa vapnet enligt den nya lagen, eftersom man hade rätt att bruka ett vapen som var stadfäst redan tidigare eller använt av gammal hävd. Gammal hävd sedan 1309 var det uttryckligen som åberopades. Vapenbeskrivningen fastställdes hursomhelst till:

"I blått fält ett gotiskt A av guld, åtföljt av fyra liljor av silver 1+2+1."

Version producerad av magistraten i Åbo för generalguvernören J.A.Cronstedt år 1861

I likhet med flere andra medeltida städers vapen var Åbo stads vapen inte ursprugligen att anse som ett "vapen" i en strikt bemärkelse, det var snarare fråga om en sigillbild. Någon sköld förekom inte och tinkturerna var inte fastställda. Bokstaven A ska ses som hänvisande till den latinska formen Aboa och liljorna har tolkats symbolisera jungfru Maria (som Åbo domkyrka är helgad till), men i grunden är det fråga om dekoration i samma stil som rosorna i Finlands vapen. Vissa utföranden har lett till tolkningar om ett maria-monogram (AM), men det har inte stöd i nyare heraldisk forskning.

Version enligt anvisningar av den ryske heraldikern Boris von Köhne, utförda av C.H. Nummelin i början av 1860-talet.

Strängt taget dök inte Åbo stads sigillbild upp som ett heraldiskt vapen förrän på 1700-talet, lite varierande på hur man vill tolka olika utföranden, och i vissa fall var skölden röd. Bruket var omväxlande rött och blått, men senast när George Granfelt normaliserade vapnet år 1892 blev den blå sköldbottnen vedertagen.

Den normaliserade versionen av George Granfelt 1892.

Vapnet i sin nuvarande form har varit i bruk sedan 1966, och är i den formen utfört av Tauno Torpo och Ahti Hammar. En förändring som väckte viss uppmärksamhet år 2015 var ibruktagandet av en logotype, som visserligen påminner mycket om det gamla vapnet.

Vapnet av 1966 och den nya logotypen.

Åbo stad har också varit en föregångare vad gäller bruk av vapenflagga. Anteckningar finns om "stadens fana" i samband med borgargardet 1659 och stadsvakten 1762. Senast från 1890-talet blev det kutym att flagga med stadens flagga vid utlysande av julfreden och till stadens 750-årsjubileum 1979 lät man tillverka en handbroderad fana samt ett större antal flaggor för uteflaggning.

På senare år har det blivit vanligare med städers och kommuners flaggor, men med den heraldiska korrektheten kan det vara både si och så. Åbo stads flagga däremot, är heraldiskt korrekt och i perfekt proportionell balans. En fröjd för ögat.

Fanan från 1979.


Källa: Tom C Bergroth: Åbo stads vapen (Åbo stads historiska museum, årsskrift 1980)