söndag 8 oktober 2017

Gäddtarmen vid Hangö

En fantasifull hamn vid Hangö enligt Olaus Magnus 1555. Vapnen som återges är från vänster till höger: Sture, Roos af Hjelmsäter, Tott, Gyllenstierna, Tre Kronor, Götalands lejon, Vasa, Natt och Dag samt Lämas. De här vapnen återfinns inte som sådana vid Gäddtarmen.

Eftersom jag flere gånger här på bloggen gjort hänvisningar till Gäddtarmen utanför Hangö som heraldisk källa, kunde det vara på sin plats att närmare studera denna plats. Det är fråga om två holmar, eller skär om man så önskar, Tullholmen och Kobben strax utanför Hangö, själva Gäddtarmen är det smala sund som går mellan dem.

Gäddtarmen i förgrunden, i bakgrunden Hangöudd med sin bebyggelse.

Det fungerade i forna tider som en skyddad naturhamn där sjöfarare brukade vänta på gynnsamma vindar, ibland i veckor. Som tidsfördriv ristade dessa ofta in sina initialer, bomärken och vapen på klipporna. Färdvägen från Sverige till Finland in i Finska viken och till Estland gick längs kusterna så långt det var möjligt, och leden har säkerligen använts redan under vikingatiden. En runsten i Sollentuna kyrka norr om Stockholm nämner en sjöfarandes öde: "Han drunknade i Holms hav, där hans knarr gick i kvav, tre endast kommo av". Holms hav var Finska viken, vägen till Holmgård.


Vapnet för Torsten Torstensson Stålhandske.

Det första kända belägget för Hangö som hamnplats återfinns i det itinerarium som finns bevarat i den danska konungen Valdemar II Sejrs jordebok, en segelbeskrivning från Blekinge till Reval uppgjord på 1200-talet.

 
Vapnen för Klas Hermansson Fleming och Elin Henriksdotter Horn.

Olaus Magnus skriver i sin "De nordiska folkens historia" från 1555 om hamnen i Hangö, eller Hangethe som det då kallades, och det hela illustreras bland annat med vapensköldar, som uppenbarligen redan då fanns där inristade i riklig mängd. Olaus Magnus är ju känd för att inte låta fakta störa en bra historia, och om illustratören kan väl åtminstone konstateras, att denne knappast varit i närheten av Norden. Kanslisten vid kungliga krigskollegiet Sigfrid Lorentz Gahm, som tillbringade några veckor här år 1750, konstaterar missnöjt i sin dagbok: "han (Olaus Magnus) afritar de skölde-märken, som der finnas, men huru mycket han felat, kan den bäst finna, som med grant öga wil åskåda desse minnesmärken".

Själva sundet Gäddtarmen i bakgrunden, i förgrunden vapnet för Knut Jönsson Lilja af Ökna.

Nå, inristade vapen från medeltiden och framåt finns det ändå gott om, 128 stycken, det första från 1400-talet, de flesta från 1500- och 1600-talet, för att sedan avta fram till 1800-talet. En del har säkert vittrat bort och försvunnit längs århundradena, de senaste försvann vid sprängningar på 1960-talet, innan området skyddades som fornminne. Ristningar av alla slag finns här omkring 600.

Vapen för Mårten (?) Lax.
Augustin Ehrensvärd med sällskap var på besök 1754 för att utföra sjömätningar för eventuella befästningsarbeten på Hangöudd.

Källor:
Birger Boström: Hangö udd, forntida hamnar och hällristningar, Hangö 1968
Gäddtarmen/Hauensuoli, Hangö stads museinämnd 1969

torsdag 5 oktober 2017

Autis-släkten


En sköld med sexton snedrutor, 6+5+3+2. Hjälmprydnad: ett par oxhorn. Tinkturerna är okända.


Autis-släktens vapen. Teckning av Anders Segersven.


Stamfadern Henrik var borgare i Åbo, härstammade från Tervik i Pernå och var ofrälse. Hans hustru var dock av adlig börd; hennes mor var Karin av Villiläsläkten och far Torsten Björnsson Get. Sonen Torsten Henriksson till Autis i Lemo och Villilä i Masku kom således att äga adliga gods och nyttjade Villiläsläktens snedrutade sköld.


Han var bl.a. fogde på Kastelholm och häradshövding i Äyräpää härad. Han deltog i riksdagen i Stockholm år 1560 och tog sedermera Erik XIV:s parti i kampen mot hertig Johan samt deltog i Åbo belägring år 1563. Senare skulle han ödmjukt komma att begära nåd och tillgift av Johan III för detta tilltag, vilket konungen biföll 1569. Senare blev han ståthållare på Karkhus i Livland fram till 1573 då han "var så blödig till sinnes" att han uppgav det till ryssarna utan motstånd.


Han var gift sedan 1546 med Barbro Olofsdotter Wildeman och slöt sina dagar  år 1585. Han hade två söner; Henrik och Salomon som tycks ha dött unga samt en dotter Elin, gift med ståthållaren Gödik Fincke, som när hon avled i början av 1600-talet utsläckte ätten.


En kronkåsa som tillhört Torsten Henriksson till Autis, och med Autis-släktens vapen. Enligt uppgift uppbevaras den på Västerviks museum. Bildkälla: Muinaisuutemme jäljet, Gaudeamus 2015.


Autis-släktens hjälmprydnad är inte bevarad, men om man utgår ifrån att vapnet är detsamma som Villinäsläktens, så utgörs den av två oxhorn.


Källa:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden

tisdag 3 oktober 2017

Skinnarbacka-släkten


Teckning av Anders Segersven.


I skölden ett lindlöv. Tinkturer och hjälmprydnad okända.


Teckning av Anders Segersven


Sköld kluven och sinisterdelad. Hjälmprydnad: en ginbalksvis ställd pistol mellan två lansfanor. Tinkturer okända.


Skinnarbackavapen i Borgå kyrka enligt Elias Brenner 1670.


Skinnarbacka i Borgå socken har härbärgerat en släkt som i brist på bättre namn kallats för Skinnarbackasläkten. Den förste kände medlemmen var Olof Grelsson eller "Olof på Näse" som han kallades. Han uppges ha varit av oäkta börd och fungerade som slottsfogde på Tavastehus år 1508. Han var gift med Ebba Jakobsdotter Dufva. Efter hans död kom hon att gifta om sig med Henrik Risbit.


Från J V Ruuth.


Sonen Grels Olofsson möter vi så på Skinnarbacka. År 1556 klagar han att grannarna, bl.a. hans egen mor Ebba påNäset brukar hans ängar, åkrar och skog och vill därför sälja gården till kronan. Menlöst måhända, men vapenförande var han , i ett sigillavtryck från 1573 stöter vi på hans lindlöv för första och enda gången. Om han gjorde rusttjänst är oklart, men i något slags adliga kretsar rörde sig åtminstone fadern. Något vapenbrev är inte bevarat.


Sönerna Jakob och Johan Grelssöner kunde inte vid frälserannsakan 1586 bevisa någon sköld och hjälm, men båda hade gjort rusttjänst och adelsgiften detta till trots.. Det hela blir alltså ganska oklart och längre än så här förmår vi inte följa släktlinjen.
Per Johansson till Skinnarbacka på Gäddtarmen


En okänd faktor återfinns på Gäddtarmen vid Hangö. Där har Per Johansson till Skinnarbacka ristat in sitt fullständiga vapen och mer vet vi inte om honom heller. Kanske var han son till Johan Grelsson? Vapnet tillhör inte någon annan känd släkt, så i brist på bättre klassificering får vi hänföra även honom till denna ätt. Genom ett lustigt sammanträffande är Pers vapensköld indelad på samma sätt som Risbitarnas, dvs. Ebbas nye makes släkt. De förde visserligen ett vädurhorn i det dextra fältet. Indelningssättet är annars ganska sällsynt för denna tid och vapnet är snarlikt Risbitarnas. Per Johansson återfinns ändå inte i deras ättartavla.


Källor:
Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden
J V Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä
Gäddtarmen / Hauensuoli, Hangö stads museinämnd

lördag 30 september 2017

Karis stads vapen önskas tillbaka


Läser i lokaltidningen Västra Nyland att initiativet för att få tillbaka Karis stads vapen på det gamla stadshuset har gått framåt. Att namninsamlingen startades skrev bland annat Yle och Västis om i somras.


Som uppvuxen och skolgången i Karis kan man ju inte annat än uppskatta detta. Något teoretiskt hinder för att fortsätta använda utgångna kommunvapen i traditionssyfte finns ju inte och det konstaterades redan 2008, så om jag tolkar det här initiativet rätt så gäller det närmast att övertyga Raseborgs stad om att vapnet uttryckligen borde återvända till taket på det tidigare stadshuset.

Stadshuset i Karis.
Så här var det förr. Bildkälla: VN.
Karis, Pojo och Ekenäs uppgick ju som bekant i den nya staden Raseborg från och med 1.1.2009, och ett helt nytt vapen skapades.

Raseborgs stads vapen.
Angående vad Karis stads vapen står för, så kan man läsa i "Kommunvapen i Nyland" (Nylands svenska landskapsförbund 1969):

"Karis köping, som år 1930 avskildes från Karis landskommun, har föredragit att dela traditionerna med landskommunen eller det forna Karis med sina tre borgar. Vi ser alltså i vapnet en borg med tre torn, som symboliserar Raseborg, Junkarsborg och Grabbacka. Strömmen syftar på Svartån, den samfärdsled till Tavastland, kring vilken socknen ursprungligen bildades, och det gyllene hjulet symboliserar järnvägen och industrin, som senare betytt så mycket för Karisbygden."

Karis landskommun, ja den fanns ju också, och uppgick i Karis köping 1.1.1969.


Karis landskommun.


Uppdatering 17.10.2017: Karis stads vapen hängs upp igen: https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/17/karis-stads-vapen-hangs-upp-igen

onsdag 27 september 2017

Speitz


I skölden en spjutspets och som hjälmprydnad en likadan spets mellan två vesselhorn. Tinkturer okända.

Speitz vapen. Teckning av Anders Segersven.
Speitzarna ägde under 1500-talet frälse för Liuttula i Sääksmäki socken. Frälserätten uppgavs vara ett arv från den uradliga Voltis-släkten (vapen: ett vildsvin); t.ex. kallade sig skattmästaren i Finland, Hartvig Henriksson till Voltis ibland Speitz. Enligt Ruuth förekommer namnet "Spetz" redan år 1426.


Den förste av de egentliga Speitzarna är lagläsaren Henrik Jakobsson som var domhavande i Hauho och Hollola härad. Liuttula kom med hustrun Margareta Tomasdotter och Henrik fick bekräftelse på sina frälserättigheter där år 1588. Paret hade barnen Göran, Hartvig och Margareta. Göran inskrevs vid universitetet i Wittenberg år 1608 men red själv för Liuttula i kriget i Ryssland 1609. Han blev lagläsare i Hollola och dog omkring 1636. Hartvig studerade även han vid Wittenberg och blev lagläsare i Vemo härad 1620, dock avsatt för tjänstefel 1624. 1642 utgav han de svenska krigsartiklarna på finska och 1643 bergsförordningarna.




Hartvig Henrikssons sigill i J V Ruuths Suomen rälssimiesten sineteistä.


En allt överskuggande angelägenhet för honom tycks ha varit att återfå mödernegodset Speitserlä i Uskela socken som fråndömts honom. Han dömdes 1645 av Åbo hovrätt att mista livet (!) för att han överklagat fråndömelsen. Domen lindrades till sex års fängelse på Tavastehus och inte ens den tiden tycks han ha suttit helt ut, för vid sin död 1651 var han redan långt invecklad i processer på nytt. Från hans sigill känner vi det Speitzska vapnet. Speitzarna levde vidare, mest som rusthållare och underofficerare och sakta men säkert tycks man ha sjunkit till såkallat allmogestånd. Det är inte omöjligt att släkten lever än idag.


Källor:


Jully Ramsay: Finska frälsesläker intill Stora Ofreden
J V Ruuth: Suomen rälssimiesten sineteistä...



fredag 18 augusti 2017

Erik Hare


Erik Hares vapen. Teckning av Markku Koponen.


Det gamla Harevapnet, som redan Erik själv förde var: i blått fält en hares huvud av silver. Hjälmprydnaden var enligt vapenbrevet av år 1639: en uppskjutande väpnad arm som håller en pistol; allt av naturlig färg. På var sida två lansar med i blått och silver schackrutiga fanor. Hjälmtäcket och hjälmbindeln i guld, blått och silver.

Harevapnet i Klingspors vapenbok.

Den store plågoanden för den olycklige fången på Kajaneborg, Johannes Messenius, var Erik Hare eller Hara, ståthållare på Kajaneborg och Uleåborg, om vilken Messenius skriver: ”Erik Hare var för mig värre än mina värsta mardrömmar”.


Hare kom till Finland år 1599 med hertig Karl på den expedition som riktade sig mot smygkatoliker och anhängare av kung Sigismund. Väl i Finland, kom han att som den skrupelfria och äregiriga man han var att snabbt stiga i graderna, först kunglig stallmästare i Finland, sedan fogde på Tavastehus, befallningshavare över Österbotten, och de tidigare nämnda höga ämbetena.



Sigill återgivet i JW Ruuths "Suomen rälssimiesten sineteistä".


Han hade inte hunnit erhålla adelskap, när han redan år 1627 dog. Begravningen genomfördes ändå med all ståt som en adelsman tillhör och hans vapen, som brukligt var, upphängdes i kyrkan. Det är inte helt klart vilken kyrka det var, men det är sannolikt att det var kyrkan i Pälkäne. Övrig adel i trakten tog anstöt av detta och väckte talan i Åbo hovrätt, som dömde skölden att avlägsnas eftersom den avlidne hade ”stulit den heder som tillkommer en adelsman”.


Erik Hares söner lydde, och tog ned skölden, men i all tysthet en natt. Detta tilltalade inte hovrätten som beordrade att proceduren skulle upprepas - offentligt i närvaro av allt kyrkfolket ”till lärdom och rättelse”.


En viss upprättelse fick släkten ändå när Erik Hares son Erasmus adlades år 1639.


Källor:


Jully Ramsay: Finska frälsesläkter intill Stora Ofreden


Markku Koponen: Erik Hare/Hara (manuskript)


Matikkala & Brummer (red.): "Henkilö- ja sukuvaakunat Suomessa" (SKS 2011)

fredag 21 juli 2017

En av hertig Johans björnar finns bevarad


Bild: Heini Kirjavainen/TMK.


Jag har ju tidigare här skrivit om hertig Johan och hans vapen, men ett inlägg i museibloggen Varsinais-Suomen kulttuuriperintöblogi ("Kulturarvsbloggen för Egentliga Finland") där forskare knutna till Egentliga Finlands landskapsmuseum skriver, kom fram med någonting jag inte kände till från tidigare.


Det finns alltså uppbevarat i Åbo museicentrals samlingar ett tygmärke föreställande en björn hållande ett svärd (vars spets gått förlorad), i storleken 16 x 6,7 cm. Märket hittades redan år 1939, då statsarkeolog Juhani Rinne utförde provgrävningar på sydsidan av Åbo slott.


Detalj av vapnet över porten till Åbo slott. Bild: Tanja Ratilainen/TMK.


Märket, som fullt motsvarar Satakundas (Norrfinne) björn i hertig Johans vapen, den versionen som han tog i bruk och som finns ovanför porten till Åbo slott, är tillskuret av silkesbrokad och färgat gult med färgämne från perukbusken (Cotinus coggygria). Märket har sedan broderats med guldtråd och svärdets hjalt har prytts av små ädelstenar. Björnen har alltså varit gyllengul till färgen.


Björnen har alltså funnits på ett vapenkläde eller fana av något slag. Det finns faktiskt ett inventarium bevarat från 1563, där det uppräknas flere vapenkläden som tillhört hertig Johan och Katarina Jagellonica. De har varit tillverkade av röd och blå sidenatlask, samt av rött, blått och gult flauschtyg. I hertig Johans säng fanns det också en baldakin med hans vapen.


En skriftlig källa till hertig Johans användande av björntecken nämns också, hovpoeten Henricus Mollerus skrev en dikt om hertigens friarfärd till Danzig år 1562 med fartyget Ursus Finlandicus: "Aulaeum Gratiarum Ursus Finlandicus Aquila Polonica", där han bla. beskriver vapnet med en gyllene björn sydd med guldtråd.


Det har skrivits en hel del om fartyget Ursus Finlandicus i sammanhanget symboler för Finland och Finlands vapendjur, men Leif Tengström påvisade redan på 1980-talet i debatten kring "Suomen sinivalkoiset värit" att fartyget inte tillhörde kronan, utan handelsmannen Henrik Innamaa från Åbo, så namnet torde ha varit valt av denne och därmed en tillfällighet i sammanhanget.


Björneborgs vapen.


I ett sammanhang har ändå hertig Johan lämnat ett björnvapen efter sig, i vapnet för Björneborg som han lät grunda år 1558. Staden utgjorde på sätt och vis en ersättare till Ulvsby som på grund av landhöjningen hamnat för långt inåt land för sjöfarten och förlorat sina stadsrättigheter.


Hertig Johan står för övrigt staty i Björneborg sedan år 2008.